Idag fyller våran älskade skandalvovve två år! Han har satt i sig ett grisöra och har jobbat halva efterniddagen på ett stort ben. Men mest gillar han den röda gummiringen. Grattis Nebel! Såhär dagen till ära bode jag tillägga att Nebel faktiskt skött sig riktigt bra de två senaste månaderna. Man märker att han växer upp. Samtidigt har han börjat äta bättre och växa lite på bredden som han ska under sitt tredje tillväxtår. Allt går som det ska U*qp*U
Jag hjälper till lite på ett projekt (tyvärr kan jag inte avslöja någonting om det i nuläget). Jag ritar skisser av eventuella outfits att gå efter. Här är en lite glamourös version och en mer fetisch
Här är mina duktiga Praoelever Elsa och Josefine. De jobbar på jättebra (även om det är lite väl mycket snack ibland). Elsa har praoat här förut i en vecka och den här gången stannar båda i två veckor. Båda tänker söka till serieskolan i malmö när de är klara med gynnasiet. Jag jobbar sällan så bra som när jag har praoelever eftersom jag måste föregå med så förbannat gott exempel...!
Nej, jag har ju inte skrivit här på ett tag. Det har uppriktigt helt att göra med att jag inte orkat mentalt. Vissa har redan läst på facebook om vad som hände Charlie några dagar sedan, men för er andra eller dom som vill veta mer, har jag gjort detta inlägg.
För några dagar edan mådde Charlie bra. Så bra man kan må med en höftledsdyslapsi. Precis som med tex cancer kan man gå genom många år utan att det riktigt bryter ut eller att man märker att man har den. På Charlie började det märkas lite vid tio års ålder att han sätter sig i spagat om man trycker till honom på baken, sprattlar en del när han ska hoppa upp i soffan och vill ha ett långsamare tempo på promenderna. Men det har liksom inte blivit mer komplikationer än så och enligt veterinären verkade han inte ha ont. Men för några dagar sedan hände det någonting. Guillaumes vänner från jobbet och Tom var över för kvällen. Vi märkte då att Charlie var helt ointresserad av att hälsa på dom. Jag hade samma dag med mig en leksaksräv från hundaffären som Charlie inte ens ville titta på. Man fick ingen riktig kontakt med honom. Dagen efter blev det värre. Charlie ville inte gå ur sängen alls. Han låg hela dagen och stirrade kraftlöst in i väggen utan att vare sig gå upp för att dricka eller ens lägga sig på andra sidan. När jag försökte tvinga ut Charlie på promenad hade han uppenbart svårt att gå. Han svajade fram och tillbaka med rumpan och så fort han stod still vek sig benen under honom. Han andades häftigt ibland så att ryggen kutade. Charlie kunde inte hålla sig utan kunde vakna upp i en pöl i korgen och när jag badade honom lade han sig ner i badkaret. Bilden är tagen på kvällen samma dag när Charlie ligger orörlig i korgen utan att äta trotts att matskålen står rätt under nosen på honom. Till och med Nebel insåg att någonting var fel och låg och höll ett öga på honom i flera timmar. Jag och Guillaume beslutade att ta med honom till veterinären nästa dag. Den natten kunde jag inte sova. Charlie flåsade så jag tog ut honom på innergården klockan tre på natten. Avföringen var vit och genomskinlig och luktade inte ens. Medans jag såg Charlie släpa tassarna efter sig började jag tänka att nu är det kört. Jag grät nästan hela natten. Självklart kommer alla bilderna upp i huvudet om allt vi varit med om och hur rörlig och aktiv charlie varit en gång i tiden. Jag har insett att det finns ingen stans i mitt liv han inte varit med sedan jag fick honom 1998. För någon som inte varit nära att förlora någon kan det vara svårt att beskriva ångesten man känner när allting verkar oundvikligt. Det är ju inte bara en hund, det är en vän jag haft med mig sedan jag var tretton. Ibland den enda jag tröstat mig hos under min uppväxt. Det finns inte mycket Charlie inte sett och hört genom åren och jag tog med honom överallt. Till och med till serieskolan 2005. Vad vi gjort tillsammans kan rabblas i evigheter men det ska jag faktiskt spara tills han inte finns längre. För Charlie lever fortfarande. Hos veterinären dagen efter visade det sig att han hade feber och ett mindre brock i rumpan. Veterinären sa att det skulle förmodligen gå att fixa, men om orkeslösheten inte visade sig bero helt på det utan att höfterna faktiskt blivit sämre, bör han avlivas för sin egen skull. För mig som varit övertygad att han gått sin sista promenad kom detta komiskt nog som en skänk från ovan och jag började känna lite hopp. Charlie skulle behöva stanna hos veterinären hela dagen tills nio på kvällen. Hon var tydlig med att om de hade varit nattöppet hade han stannat kvar, och att han bara åker hem över natten som en permission och inte för att han är frisk. Nästa morgon skulle han tillbaks igen. Mina föräldrar och Guillaume som nog precis som jag förberett sig på det värsta kom med för att hämta honom. Nu har fyra dagar gått och Charlie har pendlat till och från djurakuten i vasastan varje dag. Han har fått dropp, febernedsättande och blivit tvångsmatad (annars hade det inte varit mycket kvar av honom). Varje morgon protesterar han och sätter sig som ett dörrstopp utanför mottagningsrummet. Jag antar att jag känt likadant om någon kört upp fingrarna i röven på mig varje gång jag besökt ett ställe. Efter mycket om och men är Charlie märkningsbart piggare. Han är tillbaks i sin gamla rörlighet och hans avföring börjar se ut som... ja, som avföring ska se ut antar jag. Charlie har äntligen fått komma hem på heltid men måste fortfarande in på återbesök då och då. Det finns inte så mycket mer informaton att tillägga (eventuellt att kalaset gick på 6700:- eftersom veterinärer är bra på att ta betalt för att ge dropp och köra upp fingrar i djur) men jag andas ut för tillfället. Jag vet att Charlie inte kommer att vara med för alltid. Jag vet att han är en gammal hund. Men jag hoppas att han lever ett så friskt och långt liv som möjligt vilket är det enda värdigt en hund som Charlie.
Igår var en bra dag! Av många anledningar. Jag går omkring med en mystiskt leende och en del förhoppningar. Kolbeinn sov hos oss igår och avnjuter nu kaffe i min alldeles för stora disneylandmugg. Jag var tvungen att ta en klämchäck retrobild på det.
Nu sitter jag på tåget på väg tillbaks till stockholm efter mötet med Malin biller. Jag tycker det gick jättebra och vi hade synnerligen mycket att prata om! Malin är super på att ge feedback och jag tycker det är bra att kunna se mitt manus ur någon annans perspektiv. Nu ska jag snart landa a stockholm C för att besöka Kolbeinn och Knuts utställning och förhoppningsvis få höra lite av deras åsikter på serien. Pussåkram
Ett litet monster från de mörkaste delarna av mina föräldrars byrålåda... och JA, det är jag på bilden iförd tomteröd dunjacka och Robyn-page ala 90tal tillsammans med ingen mindre än Tom Waldton som ritar epilogen på August in June. Som några av er redan misstänkt har vi kännt varandra ett tag. Ett bra tag. Tom och August var de jag lekte mest med som barn, aldrig tillsammans dock... vill inte ens föreställa mig vilken orgie i svartsjuka och elakheter det resulterat i från Augusts sida. Tom hade sprungit hem gråtandes och jag hade inte fått min epilog. Som grädden på moset tycker jag det är lite fint att jag och Tom är syskon på bilden enligt Se & Hör
Som ni ser är Charlie med på jobbet idag. Han jobbar på med ett grisöra. Idag står vi här till klockan 3 så vill ni ha någonting för vovven eller kissen så kom och hälsa på oss på Runebergsgatan 5 på östermalm utanför humlegården
En av de många gånger jag jobbat med att röja hos mina föräldrar, hittade jag en bok jag trodde att jag glömt bort för länge sen. Den var gul och avlång med spiralrygg. "Som du läser låter sagan" stod det på. Det var min absoluta favoritbok som barn. Själva innehållet bestod av flikar med text och bild som beroende på hur man bläddrade dem gjorde sagan annorlunda. Minnet är en märklig funktion. Saker som till synes raderats ur ens minne kan återupplevas in i minsta detalj när mn kommer i kontakt med något relaterat. Det kan vara så simpelt som en bild, en doft eller en sedan länge borttappad flik ur en gammal bok. För jag visste att det var en som fattades. Det märkligaste var att ur alla dessa möjliga sagokombinationer mindes jag tydligt min egen favorit.
"En grön dinosaurus, red på sin snabba häst, över de höga bergen, till en avlägsen måne, där en söt liten prinsessa, fångade fisk till middag, och dom körde ikapp i rymden."
Känns ibland som att vi alla jagar efter varandra i rymden och någon dag kanske vi kommer till insikt att ingenting någonsin är bortglömt
Ett par sidor till to go...
Jag har vilat en timme nu på morgonen eftersom jag insåg att jag och tom satt och skrek olika meningar innehållande det jätteroliga ordet KNULLA mer än vad jag ritade. Nu är jag pigg och kry *host* igen och kämpar vidare. Med eller utan knulla.
Äntligen fick jag uppkoppling! Just nu sitter vi ett gäng på 19 pers i lobbyn på hotel rica och ritar för fullt. Om det blir just 24 sidor för min del vet jag inte säkert, men jag har i allafall kommit på en handling på orden tom gv mig; "rinnande vatten, någon av sten, något av glas." poetiskt va? Jag bad tom att se fiffig ut på bilden men det är uppenbarligen fri tolkning.
Han i affären tyckte tydligen att båda mina mobilkndidater sög så nu sitter jag här med storebrorsan till den svarta mobilen som är både utan tangentbord och penna. Jag antar att jag ändå skulle bli tvungen förr eller senare eftersom de inte gör vanliga mobiler längre. Nu har jag väntat i hundra år på att få mitt nya simkort och att det ska aktiveras. Fan vad jg suger på touchtangenter... märks det eller?!
Vi kör lite mer på katt-temat när vi är igång. Alla serier har ju sin process, och om man knegat med samma serie under ett längre tag är det nästan omöjligt att inte (oavsiktligt eller inte) ändra karaktärerna och stilen. Första gången jag fick idén till stripparna var efter att jag 2007 illustrerade ett specialnummer med kattungar för Kattliv. Jag gjorde de 2 första stripparna som exempel som senare tecknades om 2008. Här kan ni själva se hur katterna har förändrats genom åren...
