Det här är Bram. Nästan som min katt fast endå inte. Min fina gamla katt Mouvitz var tvungen att avlivas innan jul, 17 år gammal eftersom han började bajsa inne och var mer eller mindre ben och päls. Det var ett jobbigt beslut för alla men det gick bra till och han somnade efter att ha fått i sig några räkor. Det känns så förbannat overkligt att mista ett djur som liksom alltid varit där. Jag fick honom ju när jag var 7 år efter att min favorithund hade dött. Ständigt blir man påmind om hur sjukt länge han varit med när han syns på barnteckningar och foton från när jag bygger med lego på golvet i blommig pyjamas. Gamla fina djur.
Så, åter till Bram.
När mina föräldrar efter att i så många år alltid haft djur, hästar, hund, katt, fågel osv, blev av med det sista kändes det plötsligt mycket tomt i deras hus. Nästan overkligt. De pratade om att nu skulle dom resa mer, men jag visste att det inte skulle hända. Min mamma är ganska naiv efter hennes sjukdom och får för sig att hon ska ha en stor hund mot allas protester. En kattunge vore också för mycket jobb, så jag bestämde mig för att kolla upp lite katthem i stockholm där man kan adoptera. Jag faller alltid för den där rustika katten som ingen kommer att välja så länge det finns vackra katter med någon ovanlig teckning eller kattungar. Bram är just en sån katt jag gillar. Jag la bilden på min pappas facebook och sen var han fast. När vi besökte Bram första gången var han mörkare än på bilden och ganska stor och musklig. Han har spenderat större delen av sitt liv på gatan (han är född omkring 2004-2006) och litar inte hundra procent på människor än. Det händer att han biter till om man klappar honom mer än vad han känner för (hehe, känner du igen detta Patricia?), men jag blev överaskad att höra att han hoppar upp på mina föräldrar när de sitter i soffan. Jag tror att det bara är en fråga om tid innan Bram blir den perfekta katten. Nu har han varit i sitt nya hem hos mina föräldrar i 3 dagar, så det finns verkligen tid för utvekling (^*>o<*^)
