EN UDDA KONVERSATION

Jag och Nebel tog våran vanliga kvällsrunda runt hamnen (och det var mycket mörkare än på fotot). Då kom en långsmal kille som påminde om Sawyer i Lost vandrandes från motsatt håll. Nebel som alltid är lite extra vaksam på kvällar, morrar och reser ragg mot killen som istället för att ta den berömda omvägen skyndar upp till oss. Han säger att han älskar dobermann och att Nebel är jätte fin. Nebel å andra sidan tycker inte alls om att en mystisk främling kommer springande och trycker upp händerna i ansiktet på honom. Han drar sig undan och blir smått hotfull medans jag förklarar att han nog blev lite förvånad. Killen fortsätter mot alla odds att försöka bli kompis med Nebel och forcerar hans huvud klämt mellan sina händer närmre sitt ansikte medans han gör gulligull ljud. Jag tänker att om jag spänner mig minsta lilla nu kommer Nebel inom en nanosekund att hänga med käkarna från killens ansikte. Då plötsligt säger han i vänlig ton: "jag älskar hundar och har haft många själv... Du vet, jag blev ju våldtagen som barn. Det är roligt med hund". Jaha. Och efter det uttalandet önskar han oss en trevlig kväll och går vidare.