Nej, jag har ju inte skrivit här på ett tag. Det har uppriktigt helt att göra med att jag inte orkat mentalt. Vissa har redan läst på facebook om vad som hände Charlie några dagar sedan, men för er andra eller dom som vill veta mer, har jag gjort detta inlägg.
För några dagar edan mådde Charlie bra. Så bra man kan må med en höftledsdyslapsi. Precis som med tex cancer kan man gå genom många år utan att det riktigt bryter ut eller att man märker att man har den. På Charlie började det märkas lite vid tio års ålder att han sätter sig i spagat om man trycker till honom på baken, sprattlar en del när han ska hoppa upp i soffan och vill ha ett långsamare tempo på promenderna. Men det har liksom inte blivit mer komplikationer än så och enligt veterinären verkade han inte ha ont. Men för några dagar sedan hände det någonting. Guillaumes vänner från jobbet och Tom var över för kvällen. Vi märkte då att Charlie var helt ointresserad av att hälsa på dom. Jag hade samma dag med mig en leksaksräv från hundaffären som Charlie inte ens ville titta på. Man fick ingen riktig kontakt med honom. Dagen efter blev det värre. Charlie ville inte gå ur sängen alls. Han låg hela dagen och stirrade kraftlöst in i väggen utan att vare sig gå upp för att dricka eller ens lägga sig på andra sidan. När jag försökte tvinga ut Charlie på promenad hade han uppenbart svårt att gå. Han svajade fram och tillbaka med rumpan och så fort han stod still vek sig benen under honom. Han andades häftigt ibland så att ryggen kutade. Charlie kunde inte hålla sig utan kunde vakna upp i en pöl i korgen och när jag badade honom lade han sig ner i badkaret. Bilden är tagen på kvällen samma dag när Charlie ligger orörlig i korgen utan att äta trotts att matskålen står rätt under nosen på honom. Till och med Nebel insåg att någonting var fel och låg och höll ett öga på honom i flera timmar. Jag och Guillaume beslutade att ta med honom till veterinären nästa dag. Den natten kunde jag inte sova. Charlie flåsade så jag tog ut honom på innergården klockan tre på natten. Avföringen var vit och genomskinlig och luktade inte ens. Medans jag såg Charlie släpa tassarna efter sig började jag tänka att nu är det kört. Jag grät nästan hela natten. Självklart kommer alla bilderna upp i huvudet om allt vi varit med om och hur rörlig och aktiv charlie varit en gång i tiden. Jag har insett att det finns ingen stans i mitt liv han inte varit med sedan jag fick honom 1998. För någon som inte varit nära att förlora någon kan det vara svårt att beskriva ångesten man känner när allting verkar oundvikligt. Det är ju inte bara en hund, det är en vän jag haft med mig sedan jag var tretton. Ibland den enda jag tröstat mig hos under min uppväxt. Det finns inte mycket Charlie inte sett och hört genom åren och jag tog med honom överallt. Till och med till serieskolan 2005. Vad vi gjort tillsammans kan rabblas i evigheter men det ska jag faktiskt spara tills han inte finns längre. För Charlie lever fortfarande. Hos veterinären dagen efter visade det sig att han hade feber och ett mindre brock i rumpan. Veterinären sa att det skulle förmodligen gå att fixa, men om orkeslösheten inte visade sig bero helt på det utan att höfterna faktiskt blivit sämre, bör han avlivas för sin egen skull. För mig som varit övertygad att han gått sin sista promenad kom detta komiskt nog som en skänk från ovan och jag började känna lite hopp. Charlie skulle behöva stanna hos veterinären hela dagen tills nio på kvällen. Hon var tydlig med att om de hade varit nattöppet hade han stannat kvar, och att han bara åker hem över natten som en permission och inte för att han är frisk. Nästa morgon skulle han tillbaks igen. Mina föräldrar och Guillaume som nog precis som jag förberett sig på det värsta kom med för att hämta honom. Nu har fyra dagar gått och Charlie har pendlat till och från djurakuten i vasastan varje dag. Han har fått dropp, febernedsättande och blivit tvångsmatad (annars hade det inte varit mycket kvar av honom). Varje morgon protesterar han och sätter sig som ett dörrstopp utanför mottagningsrummet. Jag antar att jag känt likadant om någon kört upp fingrarna i röven på mig varje gång jag besökt ett ställe. Efter mycket om och men är Charlie märkningsbart piggare. Han är tillbaks i sin gamla rörlighet och hans avföring börjar se ut som... ja, som avföring ska se ut antar jag. Charlie har äntligen fått komma hem på heltid men måste fortfarande in på återbesök då och då. Det finns inte så mycket mer informaton att tillägga (eventuellt att kalaset gick på 6700:- eftersom veterinärer är bra på att ta betalt för att ge dropp och köra upp fingrar i djur) men jag andas ut för tillfället. Jag vet att Charlie inte kommer att vara med för alltid. Jag vet att han är en gammal hund. Men jag hoppas att han lever ett så friskt och långt liv som möjligt vilket är det enda värdigt en hund som Charlie.
