TUSEN TOMMA TANKAR

Nu har den kommit. Dagen jag varit så rädd för i flera år. I början smög den obemärkt omkring i bakgrunden för att sakta men säkert tränga sig närmre inpå för varje år som gick. Oavsett vad jag personligen väljer för fina ord för vad som ska hända, kommer Charlie att dö imorgon. Han kommer att försvinna kroppsligt och andligt och aldrig mer komma tillbaka. Jag kommer aldrig mer att kunna träffa honom även när jag inte önskar mig någonting annat. Aldrig är en evighet. Ingenting är längre än en evighet. Evighet och oändlighet är för stora begrepp för en mänsklig hjärna. Det är bortom allt förstånd. jag är så jävla rädd just nu. Separationsångesten skär sig igenom allting. Charlie som alltid varit där. Charlie har blivit kramad oräkneliga gånger av en osäker och ledsen fjortonåring, sovit med huvudet på en kudde i sängen i mitt gamla rum, ätit magnumglass på en lekpark i vaxholm, träffat precis alla mina vänner genom åren, åkt tåg oräkneliga gånger till olika delar av landet, varit med under skoltid på serieskolan i Malmö, vunnit priser i både lydnad agility och utställning, hoppat från bryggan i båtklubben, övernattat i ett tält på en ö, bevittnat det mest spöklika jag sett, ätit fem typer olika basfoder, klättrat i berg, simmat i sjöar, lekt, slagits, varit full av energi, varit dödstrött. Charlie har blivit älskad men aldrig blivit hatad. Hur många går genom livet felfritt på det sättet? Charlie är inne på sitt trettonde år, lika gammal som jag var när jag fick honom. 1998 känns så förbannat långt bort. Jag tänker inte älta hur fort det har gått, för det har det inte. Det känns som hur lång tid som helst och det är därför det gör så ont.