GUBBEN CELLULOID (och andra vandringssägner)

Då var det åter dags.
Att besöka mina barndomstrauman.
Oh, så ni har väntat.

Här tänkte jag egentligen bjuda på historien om Ballongskorna, men i brist på foto (viktigt, det där med bevismaterial) får min systers bravader vänta tills nästa gång jag besöker mina föräldrars containrar.

Men frukta ej, jag har någonting precis lika snaskigt i kalaslådan.
Den här gången är det min far som inte slipper undan.
SKÅDA (eller ja, läs) historien om

GUBBEN CELLULOID

Jag är nyss fyllda sex år och vi har precis flyttat in i vad som de flesta av er minns som mitt barndomshem. Det stora gula huset med vita knutar och ett litet tornrum.
Huset, som egentligen bara var byggt som en sommarort, behövde isoleras om och även en hel del takarbete krävdes efter hundra levnadsår. Som den enda plåtslagaren med utbildning i familjen blev det min fars uppgift. Otaliga gånger har han gett sig upp på taket, i nutid med då min far även har utbildning i att inte färdigställa saker.

Men även om det förstås hade varit lite spännande att någon gång själv få uppleva taket, fanns det någonting som höll mig på tryggt avstånd.
Det var nämligen så att min far inte var ensam där uppe.
Han hade en sen kväll stött på en mystisk man som påstod sig bo på vårat tak långt innan vi flyttade in.
En vresig enstöring vid namn "Gubben Celluloid".
Han sov för det mesta om dagen och visade sig bara på natten.
Hälften uggla -hälften man.
Den sista meningen skickade en lång rysning från nacken ner till svanskotan.

Det bodde en halvuggla på vårat tak.
Tänk om han tröttnade på att ha oss där? Eller att han begav sig in i huset om nätterna  för att leta föda?

"Men han kan väl inte gå in ifall dörren är låst?"
 Nejdå, säger min far, han kommer genom skortstenen.

Det lät inget vidare betryggande.
Det gäller också att inte somna med fönstret öppet.

"Men, vad är det han vill då?" undrar jag nervöst.
Det vet man aldrig, säger min far med en mystisk stämma.

En morgon hittade jag en stor grå fjäder på köksgolvet i närheten av kakelugnen. Det var inget snack om saken vem den fjädern tillhörde. Gubben Celluloid hade helt klart varit i huset under natten. Orsak okänd.
Hade han varit här fler gånger? Vad letade han efter? Vilka rum besökte han? Såg han i mörkret?
Så många frågor som jag egentligen inte ville veta svaret på.
Jag kunde inte riktigt bestämma mig om det var helt fruktansvärt spännande eller bara helt fruktansvärt obehagligt.

Det går ett litet tag och jag hör eller ser ingenting mer av Gubben Celluloid förutom små bekräftelser från min far att han är kvar där uppe när jag frågar. Jag vill intala mig att Gubben Celluloid är våran vän och beskyddare och ser ut lite som dartanjangs morfar i Loranga och Mazarin-böckerna.
"Hur ser Gubben Celluloid ut egentligen?"
Min far tänker efter ett litet tag.
"Otäck."
Sen var den intalade bilden av en familjebeskyddare förstörd.

Kort därpå, när jag passerar köket tycker jag att jag hör någonting.
Min mamma lugnar med att det bara är vinden som viner lite.
Men jag är säker på att jag hörde någonting.
Och det kommer från eldstaden.
Från skorstenen.
Ett klagande ljud som är en blandning av ugglehoande och ett "åååh".

Sedan händer det.
Den säger mitt namn.

"...jaa?" svarar jag darrigt in i eldstaden.
"åååååååhåååååå....Aaaaliiiceee" fortsätter rösten.
"v-vem är det?" Frågar jag lite högre. Fast jag vet svaret.
"Det är jaaaag... Gubben Celluloiiiid..."
"Ehm... vill du prata med mamma istället?"
"NeeeEEeeejj...åååhååååååå"
Resten av konversationen är mest hoande och klagande med några få upprepningar av mitt namn.

Nu visste jag helt säkert.
Gubben Celluloid fanns.
Han bodde verkligen på vårat tak och pratade genom skorstenen.
Och han visste mitt namn.

Det fanns förstås tillfällen av tvekan. Som med jultomten och fantomen på operan.
Men jag hade ju hört Gubben Celluloid med egna öron. Sen hade min pappa kommit in som om ingenting hade hänt och påstått att han minsann inte ens varit på taket just idag. Mysteriet bara tätnade för var dag.
Gubben Celluloids fjäder prydde mitt nattduksbord och ibland kunde jag ligga vaken ett tag och titta ut i mörkret bortom fönstret.

Och så en natt, kommer min far in precis vid läggdags. Han säger med rätt oberörd stämma
"Du ville ju veta hur Gubben Celluloid såg ut?"
Aaa, säger jag med en viss tvekan.
Här, här är han. Säger min far och sätter detta foto med prydlig inramning på mitt nattduksbord.
"Sov gott gumman".