 |
| Här vare kö |
 | ||||
| I väntan på att filmen ska börja Efter filmen gick både Lasse, filmens tre producenter, bokens författare och fler av skådespelarna upp på scenen för att berätta lite om processen och deras personliga åsikter. Utanför biografen väntade bussar som skulle ta gästerna till efterfesten på Grand hotel. Sånadär turistbussar med två våningar som jag aldrig åkt förutom i London. Precis innan vi skulle kliva på bussen fick jag höra av Lasse att August faktiskt befann sig här han också. Tanken hade förstås slagit mig, men jag hade inte riktigt vågat hoppas på det. På sätt och vis hade jag förstås föredragit att träffa honom på ett mindre event, helst själv, men nu när jag visste att han fanns här någonstans kunde jag ju inte låta bli att leta upp honom. Eftersom att det var så packat med folk vid entren tog våran buss en liten extra runda runt kastellholmen, vilket fick mig att tänka på alla mardrömmar jag haft om att jag skulle träffa August på en fest som han alltid hunnit lämna innan jag kom på grund av olika förhinder.
Efter larvigt mycket mat lämnade jag Mickan i tryggt förvar hos sin kusin ett litet tag för att leta efter August. Med tanke på myllret blev det uppenbart att vi med större sannorlikhet inte skulle råka springa in i varandra under kvällen. Här krävdes tydligen ansträgning. Efter mycket armbågande in och ut genom rummen såg jag honom vid slutet av buffébordet i samtal med några bekanta. Jag förvånades nästan över hur enkelt det var för mig att identifiera honom efter alla år. Som en sista liten övertygelse innan jag lade mig i, tittade jag efter det karaktäristiska födelsemärket som mycket riktigt satt där det skulle, precis som på mina teckningar av honom. Hjärtklappning. "August...?" mesar jag fram -Nämen hej Alice! utbrister han, lika övertygad. Det kändes ju bra i alla fall. Jag utdelar en hjärtlig kram och berättar hur glad jag är att se honom igen. Vi har så jävla mycket att prata om, att ta igen, men jag vet att jag kommer och stör dem andra. Det är alltid någon som ska prata, ta tag i axeln, fråga om familjen. Oavsett hur glada vi är att se varandra är det helt fel läge, och det vet vi båda om. Jag vill inte ge honom dåligt samvete eller sabba inför en viktig kontakt. Jag kör en otroligt kortfattad version av vad som händer just nu och vart jag befinner mig i boken och frågar sedan hur länge han stannar i hopp om att vi ska hinna pratas vid längre. Han var dessvärre bara där över premiären och skulle flyga tillbaks till London morgonen därpå. Innan jag beger mig tillbaks till Mickan ger han mig beklagande ring-mig-tecknet med handen och vi ber varandra lycka till. Jag är jätteglad och jag är besviken, absolut inte på honom men på omständigheterna. Melankoli när den är som starkast.    Efter drog vi hem till Paolos mysiga lägenhet, drack te och jämförde kvällens intryck. OCH JAG FICK KAKOR! Vad förväntar man sig hitta hemma hos en manusförfattare? En dator, ett skrivbord... lite böcker kanske? Men. Vem är det som sitter uppe på hyllan? (Håll i er nu, Animeradion och andra nördar)       efter nördbokens alla regler. Paolo, we salute you. Innan jag begav mig hade jag lovat att rita Paolo vid sitt skrivbord med hans sanna men hemska arbetsmotto. Helt okej för att vara full med endast bläckpenna till hands. Okej, den är sne.  På vägen hem tänkte jag mycket på min bok och på August. Jag tänkte på varför jag har valt det yrket som jag har och varför jag har valt att berätta just den här historien. Även om det var lite olyckligt är jag glad att jag fick träffa honom den där kvällen. Jag fick komma ihåg hur mycket jag saknat honom och hur viktigt det är att jag måste göra typ världens bästa serie innan jag känner mig klar att träffas under mer verkliga omständigheter. Tror jag behövde den här lilla extra pushen, inte bara för att bli klar i tid, men för att komma ihåg att det jag gör är viktigt. |
