Sunday, September 2, 2012

OJOUSAMA

Fröken Ojousama själv, 12 år på verandan



Tidigare i veckan skickade Tomas mig en länk till den HÄR artikeln med tanken att jag kanske skulle känna igen mig. Även om hennes uppväxt inte är snarlik min egen kan jag relatera en hel del.

Samma artikel visade sig bli ett hett ämne på twitter och till föga förvåning provocerades folk av den. Men inte helt på samma sätt som jag.
Även om hon som intervjuades uttrykte sig lite märkligt ibland och gjorde en och annan groda tycker jag fortfarande att det är en bra och minst sagt viktig artikel, och jag känner stor sympati för henne. Jag utlovade kort därefter en liknande historia till några vänner på twitter. Vilket inte känns helt orelevant både på grund av boken jag jobbar på och flera diskussioner vi haft i min närmre krets på senaste tiden.

Några dagar sedan när vi storfikade blev det mycket snack om uppväxt, föräldrar och uppfostran, och jag kände mig bitvis som en alien när jag fick höra om hur många lägenheter deras förädrar flyttat mellan och hur de fått kämpa för att få ekonomin att gå ihop med ett litet barn på halsen.
Jag är inte helt van att höra om uppväxter som skiljer sig allt för mycket från min egen, även om jag givetvis fattar att det i många fall är så. Vi har väl bara inte pratat om det förut.

Under mer eller mindre hela min uppväxt har jag aldrig ens reflekterat över att min familj skulle tillhöra någon "överklass", utan vi var helt enkelt normen och min världsbild utgick därifrån.
Det är naturligt för barn att tänka så.
Det är alltid "jag" som är utgångspunkten och det som finns omkring mig finns där utan någon anledning.
Däremot senare, när barnet vuxit upp lite grann, blir det varse om sin egen situation i förhållande till andras. Det lär sig meningen av att i vissa fall inte "ha råd" till någonting och innebörden av att "ta ansvar" och hjälpa till för att få tiden att gå ihop.

Skillnaden är att jag aldrig fick den insikten.
I alla fall inte på riktigt tills jag nästan flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Jag behövde inte lyfta ett finger i hushållet och saker jag ville ha var mer en fråga om tid.
Det skäms jag över. Men jag anser samtidigt inte att det är mitt fel.
"Överklassen" ser sig inte som överklassen. Och kallar sig absolut inte för det.
Det är i alla samanhang ett föraktat ord som man tar avstånd från.
Mina föräldrar skulle förmodligen bli arga och protestera om de läste det här.
Ingen vill ju vara en dålig person.
Det är här grunden till vart ett av de största problemen ligger.
Att vara född i en familj med god ekonomi gör dig inte till en dålig människa.
Eftersom att alla är så rädda för att erkänna att de räknas till överklassen / övre medelklassen tar de avstånd från situationen genom att låsa in sig i en bubbla med andra likasinnade och med samma livssituation. Deras barn lär sig att de är normen och snarare för att se ner på folk i en sämre situation (som många lätt tar för givet), lär de sig att den gruppen helt enkelt inte finns.
Inte för att de är några elaka jävla snobbungar, utan för att det är fullkomligt logiskt i deras situation.
Det är okunskapen hos överklassen som är och alltid varit det största problemet.

Och ja, undantag och idioter finns ALLTID. Så den diskussionen behöver vi inte ta.

Ett barn som fått lära sig "vi är jävligt lyckligt lottade, och majoriteten av alla människor har det inte lika bra som vi" blir medveten om sin situation. Barnen som dessutom inte bara umgås i sin krets utan skaffar vänner från olika samhällsklasser lär sig empati och ser in i sina vänners situationer, och när de fyllt arton förhoppningsvis röstat därefter.
Nu spånar jag bara, men det är ett exempel på min teori.

Man kan inte hjälpa vart och hur man vuxit upp, men man kan hjälpa hur man ser på det i efterhand.
Det är stor skillnad på den vanliga överklassen och det som jag kallar för "media-överklassen",
men de är verkligen bara två sidor av samma mynt.

Den här vackra kvinnan är min mamma.
Hon heter Eva Renman och är född och uppvuxen i en kärnfamilj bestående av min morbror som numera tävlar i segling, min mormor som var lärarinna och min morfar som var professor i fysik och byggde en av de första TV-apparaterna.

Min mamma är en produkt av sin tid lika mycket som jag, men fick tyvärr aldrig samma insikt.
Jag vet inte om jag anser det vara hennes fel heller, men det har verkligen påverkat våran relation.
Det kan vara väldigt provocerande att föra en diskussion oss emellan och om man träffar ett känsligt ämne, vilket mycket kategoriseras som, blir det tämligen omöjligt att reda ut det.

Det här är någonting jag reflekterat mycket över på senare år.
Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kan kommunicera bättre än såhär och jag önskar att vi hade haft längre tid på oss. Min mamma är idag 65 år och har haft flera strokes på grund av olika anledningar och dåliga livsvanor.
Jag vet att hon inte kommer att finnas kvar så länge till och just därför känns det sorgligare, för att det liksom aldrig blev bättre än såhär.
Jag är född som sladdbarn och min mamma fyllde 40 året hon födde mig, 1986.
Majoriteten av mina vänner har föräldrar som är i 50-årsåldern (min pappa är 72) och det är med en hel del bitterhet och missunnsamhet jag lyssnar på om hur de går på café tillsammans och snackar som normala människor.
Någon skämtar om hur dålig hens mamma är på att förstå sin Iphone.
Min mamma har inte en Iphone.
Hon har inte en mobil. Och inte för att hon inte har råd.
Hon kan inte sätta på en tv utan hjälp, och absolut aldrig en dator.

Ska vi gå någonstans blir hon trött och protesterar vilt efter tjugo meter, och vi kan inte ta en fika på stan för att "det skulle bli så mycket krångel med taxi hit och dit".
Att ta en buss som normala människor finns inte på kartan.
"Det ska väl inte jag behöva göra" säger min mamma. Och det brukar hon ju inte behöva göra heller.
Min 20-åriga mamma har fått en bil i födelsedagspresent

Min mamma som liten flicka

Såhär kommer jag att minnas henne 
 
 
  
 

 
   














Folk säger att jag är mer lik min pappa. Dessvärre är det sant.
 Min hårt arbetande far, kommer från en helt annan bakgrund. Han har tagit sig själv hela vägen till TV och kan till skillnad från många andra i våran situation uppskatta det han har. Han har vuxit upp med sin ensamstående mamma i en etta på 19 kvadrat tillsammans med sin mormor, morfar och några kusiner. Varje fas av hans barndom låter som en egen bok i stil med ondskan. Han tar ingenting för givet och har därför problem med att göra sig av med prylar han inte behöver ifall de skulle kunna komma till användning.
"Humor"
Det gör dem inte.
Det har under mina föräldrars långa tid tillsammans resulterat i ett lager av skit som tar upp utrymme både i och utanför huset. På grund av sin arbetaruppväxt hyser min pappa ett stort agg mot överklassen och all form av högerpolitik. Speciellt därför blir det som ett bombnedslag att påstå att "vi har det nog ganska bra ändå". Detta synsätt har självklart också påverkat min bild av våran tillvaro, kanske mer än min mammas. Min pappa är en generös person både när det kommer till att hjälpa till och rent pengamässigt, det är därför inte konstigt att han inte heller vill likställas med ett ord som står för någonting sniket och otrevligt.
Såhär såg han ut när jag var liten. Smal typ.
"Vi är fan inte överklass - vi har ju lån" osv osv.
Rättelse: vi har möjlighet att ta lån.
Vi äger två stora hus med tomt och sjöutsikt, vi har ägt ett hus på solkusten i spanien och tidigare ett på Mallorca, vi har en lägenhet i gamla stan och vi sålde nyligen en till på söder. Sen har vi min lägenhet i hammarby sjöstad och min systers i göteborg.
Det hör inte till det normala hur man än vrider och vänder på det.
Med eller utan lån.
Det betyder inte att jag är otacksam, men det är det jag uppfattas som jag är när jag lägger fram det som ett argument.
På tal om min pappa är det här det roligaste jag sett.

Och sen har vi kommit till mig.
Jag föddes som sladdbarn in i familjen Engström Renman det ljuva året 1986.
Så går det när kärnreaktorer sprängs.
Jag och mina unga föräldrar. Eller min syrra och Augusts storebror Johan















Jag stör min storasyster
På den tiden ägde mina föräldrar ett lägenhetshus på österlånggatan i gamla stan, samma hus där jag, Tomas, Efraim, Tom och Linton sitter och jobbar nu. Vi bodde i etagevåningen längst upp där jag skaffade mina första minnen och gick på Nicolaigårdens dagis ett stenkast därifrån. Mitt tydligaste minne från lägenheten var den svarta spiraltrappan som ledde till övervåningen och tvålkoppen i gummi som var en grå flodhäst med rosa prickar.

Jag och, som alltid, hundkompis. Pudeln Chiko
Jag i vit klänning med träd. Idylliskt.
Tornrummet, vår katt Mouvitz & katten Stig
När jag var tre år skulle min tio år äldre syster My, få egna islandshästar och vi flyttade ut till Saltsjö-Boo. En stor dröm för många tjejer, även min syster. En så pass stor dröm att även jag förväntades bli överlycklig när jag ofrivilligt senare skulle få en egen häst. Jag ville bara ha en hund. Min mamma som bland annat var arkitekt har ritat nästan alla hus vi bott i. När jag fyllde sex år flyttade vi upp på berget ovanför oss till det gula hus som jag räknar som mitt barndomshem. En nästan löjligt idyllisk tomt belägen på ett berg med sjöutsikt mot Karlsudd och Gåshaga. Här bor mina föräldrar kvar än idag.  Där byggde vi ett stall för hästarna, lade gräsmattor, en damm och skaffade en pool som jag lärde mig simma i. Fläckarna på solen var väl att på 90-talet hade inte så många andra barnfamiljer bosatt sig i vårat område och jag hade inte många kompisar att välja på efter skoltid. Det fanns bara en - Jakob.
Dammen och Charlie
Fan vad jag hatade Jakob.
Och jag tror att jag fick honom att hata mig med.
Svältfödd på sällskap blev jag överlycklig när Tom, som ni serietecknarläsare känner igen, flyttade med sin pappa till mitt kvarter. Här träffade jag även vid sex års ålder August, som det fokuseras på i boken, på våran första midsommarfest.
För om det var någonting man kunde göra med en stor tomt utan en massa grannar, var det att ha stora fester som varade i flera dagar.
Och det hade vi. Varje midsommar och varje nyår.
Det man också gör om man är 40-talist är att röka och supa, vilket gick hand i hand med festerna. Trotts den personlighetsförändring, oftast till det sämre som ägde rum bland de vuxna på nedervåningen när bubbel plockades fram, kände jag mig aldrig så trygg som när det far festdags. Ingen höll koll på mig och August utan vi löpte som vi ville, käkade ravioli ur burken och var uppe hela nätterna tills vi somnade i gräset någonstans. August och till viss del hans familj blev min tillflyktsort från vardagen.
En av få bilder på mig och August, årliga pepparkaksbaket

Det har funnits våld i många familjer av min typ.
Vi är inget undantag.
Det var länge sedan nu, men jag kommer aldrig låtsas som att det inte fanns där varenda dag som ett tjockt och kvavt jävla regnmoln över paradiset. För det är en av många underförstådda regler i min krets;
Jag och min islandshäst Maunadise
Man pratar inte om problem.
Särskillt som en officiell familj. Då får du helt enkelt inte lov att ha några.
Vad skulle folk säga?
Det är ett ansvar du lär dig att bära redan som barn. Ansvaret att inte ha problem. Ansvaret att försvara din familj och inte skämma ut dig. På många olika sätt. Det min mamma kallade för "allmänbildning".
Alltså saker man bör kunna.
Alla i min familj kan rita, sjunga och behärska minst två instrument.
Uttråkad i overall a la 80-tal
Min syster Piano och dragspel, och jag Piano och fiol.
Vad som räknades till allmänbildningen kunde variera beroende på min mammas intressen, men det var ett uttryck som förekom med jämna mellanrum. I min systers fall hörde det till allmänbildningen att kunna joddla, och i mitt fall (när jag var för upplyst för att gå i samma fälla) handlade det mer om bordsskick och annan vett och ettikett. Man måste äta upp all mat på tallriken även om man inte lagt upp det själv. Man måste låtsas som att man blir jätteglad när man får en jättetråkig present och krama den som gav den. Man måste sitta kvar efter maten ett bra tag innan man får ursäkta sig och gå från bordet även om ingen pratar med en. Måste spela fiol på lunchrasten. Måste rida. Måste inte sörpla. Måste tugga tyst. Måste sjunga rent. Måste skriva skrivstil. Måste ta ordentligt i hand. Måste tala tydligt. Måste tala spanska. Måste ha diskreta ringar i öronen. Måste klä sig propert. Måste inte gråta. Måste inte tycka synd om sig själv. Måste vara bäst på allt.
Jag visste direkt om jag gjorde fel, för då kom min mamma med ett uppmanande
"Det ser inte bra ut".
Det var förklaringen på väldigt mycket.
Varför man inte kunde ha stora ringar i öronen eller varför man inte kunde ha armbågarna på bordet.
Det såg inte bra ut. Folk kunde tycka att mina föräldrar inte uppfostrat mig ordentligt.
Lite allmänbildning.

 När jag kom upp i tonåren fick jag till sist det jag önskat mig mest av allt.
En hund
Mer specifikt, en Collie.


Jag & Nalle. Just hangin'
Enda sedan jag lärde känna en Collie som bodde granne med min mormor i skåne vid namn Nalle, ville jag ha en själv.
Men det var inte först än jag fyllde tolv och skrev på ett slavkontrakt att spela fiol varje dag en halvtimme (vilket jag inte följde) som jag fick min hund, Charlie.
När jag tittar på dessa gamla bilder känns det galet att Charlie gick bort förra året. Han har ju varit hos mig sedan jag var barn.
Jag, 12 & Charlie 9 månader. Just hangin'
Jag fyller 13, Charlie 1 år
Charlie fick lyssna på alla mina problem och tankar, han kunde ju ändå inte sprida någonting vidare. Han agerade kramdjur när jag sov och han var mitt sällskap och trygghet de sena nätter jag satt utomhus och väntade på att mina föräldrar skulle sluta bråka. Utöver det en trogen vän och livskamrat genom alla viktiga faser i min resa mot det självständiga livet.

Någonstans här tror jag att det är dags att tänka på refrängen.
 Som slutkläm kör jag in en liten bildbomb.
Och feel free to ask me anything.
Pussåkram
// Er alltid så tillgivna Ojousama



Jag & min katt Mouvitz. Just hangin'

"Några" av mina gosedjur. Upp och ner
Min kära storasyster
Inspiration till August in june-bilden
Jag har byggt nåt dumt hemma hos mormor & morfar
Mysjävel.
 

 
OJOUUUUUSAMAAA
Mormor. En riktig dam
     
Charlie och utsikten
Jag har klätt upp morfar



Jag är en t-rex ser ni väl?


 

19 comments:

  1. Men det är ändå det jag kan uppskatta med din syn på pengar, att du inte ser dig själv som rik. Mitt största argument till att du är överklass är din familjs fastigheter. Men det är ju liksom skillnad på att vara överklass och känna sig överklass! För i och med din uppväxt ser du ändå pengars värde, och kan också tycka att det är jobbigt att ha det knapert. Jag tycker det är lite som Västvärlden. Relativt sett är vi förbannat mycket rikare än resten av världen i snitt, men det är ändå jobbigt att hämta ut recept eller betala anmärkningar. Så vi känner oss inte rika. Folk i U-länder skulle dö av en sjukdom med nästan gratis medicin som vi i väst inte ens vet fortfarande existerar.
    Så du köper liksom dyr mat till din hund. Men det är för att det är en avelshund och vanlig hundmat är sådant jävla skräp. Så du reflekterar inte över att det är överklasshundmat. Liksom, hunden kan för fasiken inte välja.
    Det handlar liksom om solidaritet med mindre gott ställda, utan att bli dumvänster när alla promt måste leva på exakt lika många kronor.

    Jag tycker för övrigt det här är bra blogginlägg där du både kombinerar privat och professionellt. Mina är nästan bara privata och ja du vet är bara professionella.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack Tomas fär de fina orden!

      Det här är verkligen ett privat inlägg på så många plan och det är mycket som jag lämnat ute. Det var lite läskigt att skiva, helt klart.

      Du har väldigt rätt i vad du säger om solidaritet över klasshat. Samtidigt förstår jag ju hatet; okunnighet kan vara jävligt provocerande. Jag kommer nog alltid att vara en förespråkare för att kunskap är nyckeln till det mesta

      Delete
  2. Med Gyllenhammar jag tror att för mig det mest provocerande är att det är en vuxen människa, en författare, som resonerar som en femåring. Det är väl till stor del skam över att jag själv länge resonerat väldigt utifrån min privilegierade position, och det tog ett tag att fatta att folk som inte är som jag och besitter såndär klassisk bildning är inte nödvändigtvis dumma i huvudet. Att min bildning är till viss del min förtjänst, men inte alls till 100%. Och jag sitter ju än och tänker från mitt perspektiv. Så jag blir provocerad delvis för att det är close to home. Men inte så close att jag behöver syssla med empati och förståelse.(Jag blev inte så provocerad, men jag tyckte ju det var roligt)

    Sen begriper jag också dem som blev provocerade på riktigt av "jag konsumerar bara bakelser"-resonemang. Folk vars klasstillhörighet förkortar liv och försämrar hälsa.

    Bra inlägg, hur som. Var spännande att läsa, det är ju en värld som jag inte har så nära till. Förstår att det var tufft att skriva också. Tycker verkligen inte att du ska skämmas över allt du fått med dig. Dels är det inte ditt fel, och dels är det många bra saker och dem ska man inte skämmas för. Att fatta att inte alla har fått samma med sig är ju annat än att skämmas.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jusste, kom sen att tänka på en skillnad i krav som vi fått. För mig uppmuntrades alltid estetiska utsvävningar när jag var liten (eller andra idéer om hobbies), men det var verkligen inget krav. Inte heller fattade min familj nånsin vad jag höll på med när jag fortsatte rita och skriva in i vuxen ålder. För dig verkar sådant ha varit stort tryck, att en ung dam ska kunna det ena och det andra. Jag har aldrig haft nåt betygspress under grundskolan, däremot lackade mamma på mig när jag hade sådära gymnasiebetyg. Fram tills dess spelade betygen ingen roll (och jag hade ju alltid minst okej betyg utan att plugga så mkt), men nu var det nyckeln till HÖGSKOLAN. Det känns lite tvärtom med din familj, att du hade press på massa saker som barn, men inte alls samma tvång att ha Riktigt Högskoleexamen. Psykolog är typ på gränsen till hur flummigt och prestigeladdat är okej. Ingenjör hade vart toppen, läkare ännu bättre.

      Delete
    2. Jag förstår verkligen vad du menar.
      Det är lite därför jag skrev det här inlägget. Jag känner väl någonstans att jag måste försvara mig, eftersom jag precis som andra skäms lite över min bakgrund. Inte lika mycket över ordet "överklass" som alla dessa människor som tillhör överklassen och inte har någon som helst uppfattning om hur de har det och hur de påverkar världen.

      Jag är glad att du också tycker att det finns saker i mitt bagage jag borde uppskatta, att allting liksom inte bara är fy skam. Jag tycker faktiskt om min inlärda vett-och-ettikett och artighet även om inlärningsmetoden kunde vara ganska jävla absurd. Några av mina vänner tycker att min bakgrund skiner igenom på sättet jag uttrycker mig eller mitt ordval. Typ att jag nästan alltid säger "Förlåt" istället för "Ursäkta", ställer mig upp när en "ny" person kommer in i rummet eller nickar artigt när jag tackar för någonting. Jag gör det undermedvetet och det är ofta när jag ör det som jag blir kallad ojousama. Vilket faktiskt inte gör någonting eftersom att det liksom blivit en del av min identitet. Och om sanningen ska fram, tycker jag att det är kul :)

      Delete
    3. (andra kommentaren)
      Betyg VAR faktiskt ett stort krav. Grejen i mitt fall var nog att jag var trotts allt jag gick med på, mycket rebell och trottsade mina föräldrar hela tiden. Min storasyster gick ut både högstadiet och gymnasiet med MVG i alla ämnen. Trotts det blev hon musiker :)
      Min pappa hade inte velat att vi blev politiker eller mäklare, han säger att han hatar män i uniform. Ahhh, denna dubbelmoral :)

      Södra Latins gymnasium var verkligen ett krav eftersom både jag och min syster SKULLE gå där. Inte mig emot, jag ville in till stan och Södra var känd för att vara en prestigeskola. Sen hade nog min mamma gärna sett att jag gick konstfack precis som hon gjorde.

      Delete
  3. Intressant att läsa Alice, tycker att det är mkt spännande med folks klassberättelser. Jag tänker att klassmedvetenhet funkar lite som ens vithet, den ligger i bakgrunden och lurar på våra definitioner. Vad är ett hus? ett fint hus? ett riktigt fint hus? osv. Sen är ju klasstillhörigheten lite mer flytande än hudfärgen, men jag tror att det är viktigt att tänka på det som ett ständigt pågående arbete, att vara medveten om vad min uppväxt, umgängeskrets osv ger mig för bild av samhället.

    Jag läste Anneli Jordahls bok om klass när den kom och tyckte det var intressant, men tycker att det är ÄNNU bättre när hon pratar om det i intervjuer eller offentliga samtal.

    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/kansligt-prata-klass_144775.svd

    /Berit

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack så mycket för kommentaren och för tipset! Ska verkligen kolla upp. Oftast när jag är inne i ett projekt, som nu med min barndomsserie, brukar jag köra ner mig i liknande material och läser/tittar nästan uteslutande på saker som har med ämnet att göra.

      Delete
  4. Intressant läsning. Inte direkt min kompiskrets. :P

    /Rasmus

    ReplyDelete
  5. Jag har inte läst klart än men jag har nyligen reflekterat över Mormors och Morfars ganska knaggliga väg till Västerås. Anne-Marie var storasystern bland fyra syskon. Mamma Vera var en enkel folkskollärare med starkt samhälls engagemang som till på köpet skilde sig (på 30-talet!) så hon stod som ensam försörjare till dessa 4. Anne-Marie var en riktig fighter som i hela sitt liv, vad jag tror, kämpade med att höja ribban "levnadstandardsmässigt" (åh hur illa lät inte det ordet men du vet vad jag menar). Göte, än värre, kom från riktigt tuffa förhållanden i Sorsele och hans resa till teknis och stockholm var än längre, jag kan slå vad om att han hade folk emot sig i sitt val (Han var kemist). De knegade sig helt klart upp till hus och bilar. Huset, det fina moderna 50-tals huset byggde dessutom Göte själv, han hyrde inga hantverkare. I detta växte Eva och Hasse upp en välfrisserad medelklass med arbetarbakgrund så skulle jag se det. men jag har inte läst klart inlägget än.
    My

    ReplyDelete
  6. Det är detta med alla nyanserna, fram-och baksidor som så lätt missas i den bröliga debatten och som du fick fram så fint i den här texten. Alla dessa måsten. Ja, men hur skulle det annars vara?
    För måsten finns där normen ska upprätthållas. Tack för att jag hittade till din blogg och fick läsa något inlevelsefullt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Vad roligt att du uppskattade texten! Alltid kul med nya läsare. Det kommer nog fler inlägg i ämnet medan jag jobbar på boken

      Delete
  7. Mycket intressant, Alice. Tack för att du har modet att öppna upp dig och vara så ärlig och självutlämnande, det är uppfriskande.
    Jag tror också att det finns skillnader på hög klass och annan hög klass. Oavsett vart din familj är idag, så har ni er historia, och den har inte (som jag kan se) varit kantad av guldskedar och stuckaturer i taken, som andra familjer har.

    Klasshat finns ju på många nivåer, och en del från arbetarklassen irriterar sig på "uppkomlingar", folk som rest från en lägre till en högre klass, för de ses som förrädare eller att de glömt sitt ursprung. Men det gör de aldrig. Det beskriver du snyggt i din far och hans syn på klass (väldigt intressant). Att vara rik betyder inte att man nödvändigtvis ser ner på fattiga, eftersom många varit där själva eller vet att ens släkt varit där.

    Nej, den riktiga överklassen, den som ser oss som parasiter och maskar och som nöjt tar sig ännu ett champangeglas på en onsdag, det är de som inte längre kommer ihåg att deras familjer en gång, för läääänge länge sedan, kämpade för att få råd med några potatisar. Tragiskt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tänkt om det lagts lika mycket energi på att hjälpa de som har det dåligt, som det görs på att hata de som har det bra.

      Delete
    2. Ibland kan man tycka så.
      Givetvis förstår jag att det kan vara väldigt provocerande att se folk glida runt med allt man själv inte har, särskilt utan att de inser vikten av det, men grundtanken borde precis som du säger vara att alla ska ha det lika bra och inte lika dåligt.

      Delete
    3. Tack Natalia!
      Jo, det kändes helt klart självutlämnande. Speciellt eftersom jag vet att flera släktingar läser bloggen till och från.

      Självklart är det provocerande med folk som ser ner på det man gör, oavsett klass, men jag vill verkligen tro att det inte är en majoritet (av mina egna erfarenheter över vad jag sett) utan att det främst handlar om okunskap och segregering.

      Delete
  8. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete
  9. This comment has been removed by the author.

    ReplyDelete

Välkommen att kommentera eller fråga någonting ❤