Jag vet inte om jag i ord kan beskriva vad jag känner nu. Jag tror att jag när som helst kommer att explodera i glittrigt konfetti. Jag fick ett telefonsamtal. Det viktigaste telefonsamtalet jag fått på flera flera år. Nu när jag tänker efter, kanske det viktigaste telefonsamtalet jag någonsin fått.
August ringde.
Jag var helt oförberedd och visste inte riktigt vad jag skulle säga till en början. Jag svamlade lite om mailet jag skickat tidigare angående min planerade Londonresa och lite allmänt om hundarna. Vi kom återigen in på barndomsdiskussioner och på något sätt släppte allting för mig. Det mesta som jag berättat för alla andra om projektet kunde jag plötsligt säga direkt till huvudpersonen. Och vi pratade verkligen om allting. Jag lyckades få med precis allting. Jag tror inte att någon kunde ha gjort det klarare hur jag kände. Jag vill att han ska veta hur han är det bästa som hände min barndom, hur det värsta som hänt var när jag svek honom och hur det här projektet rakt igenom är det finaste jag kan ge någon. Hur mycket det bara är till honom. Jag tror verkligen att vi behövde det här samtalet och jag ångrar verkligen inte att jag tog det över telefon istället för på plats. Jag kunde inte vänta utan allting bara rann över - och det kändes jävligt bra att det gjorde det. Jag kan inte beskriva känslan på annat sätt än att jag släppt en stor jävla sten jag konkat på i elva år. Det har tagit mig elva år att göra någonting åt ett misstag jag begick, men nu är det verkligen gjort. Jag tror inte jag har haft ett sånt här emotionellt laddat samtal från min sida med någon någonsin. Jag tror jag dör lite inombords. Eller det kanske inte är det bästa sättet att säga det på? Jag tror fan att jag lever lite inombords!
