Alices Mobilblogg: Sep 2, 2012


Fröken Ojousama själv, 12 år på verandan

Tidigare i veckan skickade Tomas mig en länk till den HÄR artikeln med tanken att jag kanske skulle känna igen mig. Även om hennes uppväxt inte är snarlik min egen kan jag relatera en hel del.

Samma artikel visade sig bli ett hett ämne på twitter och till föga förvåning provocerades folk av den. Men inte helt på samma sätt som jag.
Även om hon som intervjuades uttrykte sig lite märkligt ibland och gjorde en och annan groda tycker jag fortfarande att det är en bra och minst sagt viktig artikel, och jag känner stor sympati för henne. Jag utlovade kort därefter en liknande historia till några vänner på twitter. Vilket inte känns helt orelevant både på grund av boken jag jobbar på och flera diskussioner vi haft i min närmre krets på senaste tiden.

Några dagar sedan när vi storfikade blev det mycket snack om uppväxt, föräldrar och uppfostran, och jag kände mig bitvis som en alien när jag fick höra om hur många lägenheter deras förädrar flyttat mellan och hur de fått kämpa för att få ekonomin att gå ihop med ett litet barn på halsen.
Jag är inte helt van att höra om uppväxter som skiljer sig allt för mycket från min egen, även om jag givetvis fattar att det i många fall är så. Vi har väl bara inte pratat om det förut.

Under mer eller mindre hela min uppväxt har jag aldrig ens reflekterat över att min familj skulle tillhöra någon "överklass", utan vi var helt enkelt normen och min världsbild utgick därifrån.
Det är naturligt för barn att tänka så.
Det är alltid "jag" som är utgångspunkten och det som finns omkring mig finns där utan någon anledning.
Däremot senare, när barnet vuxit upp lite grann, blir det varse om sin egen situation i förhållande till andras. Det lär sig meningen av att i vissa fall inte "ha råd" till någonting och innebörden av att "ta ansvar" och hjälpa till för att få tiden att gå ihop.

Skillnaden är att jag aldrig fick den insikten.
I alla fall inte på riktigt tills jag nästan flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Jag behövde inte lyfta ett finger i hushållet och saker jag ville ha var mer en fråga om tid.
Det skäms jag över. Men jag anser samtidigt inte att det är mitt fel.
"Överklassen" ser sig inte som överklassen. Och kallar sig absolut inte för det.
Det är i alla samanhang ett föraktat ord som man tar avstånd från.
Mina föräldrar skulle förmodligen bli arga och protestera om de läste det här.
Ingen vill ju vara en dålig person.
Det är här grunden till vart ett av de största problemen ligger.
Att vara född i en familj med god ekonomi gör dig inte till en dålig människa.
Eftersom att alla är så rädda för att erkänna att de räknas till överklassen / övre medelklassen tar de avstånd från situationen genom att låsa in sig i en bubbla med andra likasinnade och med samma livssituation. Deras barn lär sig att de är normen och snarare för att se ner på folk i en sämre situation (som många lätt tar för givet), lär de sig att den gruppen helt enkelt inte finns.
Inte för att de är några elaka jävla snobbungar, utan för att det är fullkomligt logiskt i deras situation.
Det är okunskapen hos överklassen som är och alltid varit det största problemet.

Och ja, undantag och idioter finns ALLTID. Så den diskussionen behöver vi inte ta.

Ett barn som fått lära sig "vi är jävligt lyckligt lottade, och majoriteten av alla människor har det inte lika bra som vi" blir medveten om sin situation. Barnen som dessutom inte bara umgås i sin krets utan skaffar vänner från olika samhällsklasser lär sig empati och ser in i sina vänners situationer, och när de fyllt arton förhoppningsvis röstat därefter.
Nu spånar jag bara, men det är ett exempel på min teori.

Man kan inte hjälpa vart och hur man vuxit upp, men man kan hjälpa hur man ser på det i efterhand.
Det är stor skillnad på den vanliga överklassen och det som jag kallar för "media-överklassen",
men de är verkligen bara två sidor av samma mynt.

Den här vackra kvinnan är min mamma.
Hon heter Eva Renman och är född och uppvuxen i en kärnfamilj bestående av min morbror som numera tävlar i segling, min mormor som var lärarinna och min morfar som var professor i fysik och byggde en av de första TV-apparaterna.

Min mamma är en produkt av sin tid lika mycket som jag, men fick tyvärr aldrig samma insikt.
Jag vet inte om jag anser det vara hennes fel heller, men det har verkligen påverkat våran relation.
Det kan vara väldigt provocerande att föra en diskussion oss emellan och om man träffar ett känsligt ämne, vilket mycket kategoriseras som, blir det tämligen omöjligt att reda ut det.

Det här är någonting jag reflekterat mycket över på senare år.
Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kan kommunicera bättre än såhär och jag önskar att vi hade haft längre tid på oss. Min mamma är idag 65 år och har haft flera strokes på grund av olika anledningar och dåliga livsvanor.
Jag vet att hon inte kommer att finnas kvar så länge till och just därför känns det sorgligare, för att det liksom aldrig blev bättre än såhär.
Jag är född som sladdbarn och min mamma fyllde 40 året hon födde mig, 1986.
Majoriteten av mina vänner har föräldrar som är i 50-årsåldern (min pappa är 72) och det är med en hel del bitterhet och missunnsamhet jag lyssnar på om hur de går på café tillsammans och snackar som normala människor.
Någon skämtar om hur dålig hens mamma är på att förstå sin Iphone.
Min mamma har inte en Iphone.
Hon har inte en mobil. Och inte för att hon inte har råd.
Hon kan inte sätta på en tv utan hjälp, och absolut aldrig en dator.

Ska vi gå någonstans blir hon trött och protesterar vilt efter tjugo meter, och vi kan inte ta en fika på stan för att "det skulle bli så mycket krångel med taxi hit och dit".
Att ta en buss som normala människor finns inte på kartan.
"Det ska väl inte jag behöva göra" säger min mamma. Och det brukar hon ju inte behöva göra heller.

Min 20-åriga mamma har fått en bil i födelsedagspresent

Min mamma som liten flicka


Såhär kommer jag att minnas henne

Folk säger att jag är mer lik min pappa. Dessvärre är det sant.

Min hårt arbetande far, kommer från en helt annan bakgrund. Han har tagit sig själv hela vägen till TV och kan till skillnad från många andra i våran situation uppskatta det han har. Han har vuxit upp med sin ensamstående mamma i en etta på 19 kvadrat tillsammans med sin mormor, morfar och några kusiner. Varje fas av hans barndom låter som en egen bok i stil med ondskan. Han tar ingenting för givet och har därför problem med att göra sig av med prylar han inte behöver ifall de skulle kunna komma till användning.

"Humor"

Det gör dem inte.
Det har under mina föräldrars långa tid tillsammans resulterat i ett lager av skit som tar upp utrymme både i och utanför huset. På grund av sin arbetaruppväxt hyser min pappa ett stort agg mot överklassen och all form av högerpolitik. Speciellt därför blir det som ett bombnedslag att påstå att "vi har det nog ganska bra ändå". Detta synsätt har självklart också påverkat min bild av våran tillvaro, kanske mer än min mammas. Min pappa är en generös person både när det kommer till att hjälpa till och rent pengamässigt, det är därför inte konstigt att han inte heller vill likställas med ett ord som står för någonting sniket och otrevligt.

Såhär såg han ut när jag var liten. Smal typ.

"Vi är fan inte överklass - vi har ju lån" osv osv.
Rättelse: vi har möjlighet att ta lån.
Vi äger två stora hus med tomt och sjöutsikt, vi har ägt ett hus på solkusten i spanien och tidigare ett på Mallorca, vi har en lägenhet i gamla stan och vi sålde nyligen en till på söder. Sen har vi min lägenhet i hammarby sjöstad och min systers i göteborg.
Det hör inte till det normala hur man än vrider och vänder på det.
Med eller utan lån.
Det betyder inte att jag är otacksam, men det är det jag uppfattas som jag är när jag lägger fram det som ett argument.
På tal om min pappa är det här det roligaste jag sett.

Och sen har vi kommit till mig.
Jag föddes som sladdbarn in i familjen Engström Renman det ljuva året 1986.
Så går det när kärnreaktorer sprängs.

Jag och mina unga föräldrar. Eller min syrra och Augusts storebror Johan

Jag stör min storasyster

På den tiden ägde mina föräldrar ett lägenhetshus på österlånggatan i gamla stan, samma hus där jag, Tomas, Efraim, Tom och Linton sitter och jobbar nu. Vi bodde i etagevåningen längst upp där jag skaffade mina första minnen och gick på Nicolaigårdens dagis ett stenkast därifrån. Mitt tydligaste minne från lägenheten var den svarta spiraltrappan som ledde till övervåningen och tvålkoppen i gummi som var en grå flodhäst med rosa prickar.

Jag och, som alltid, hundkompis. Pudeln Chiko

Jag i vit klänning med träd. Idylliskt.

Tornrummet, vår katt Mouvitz & katten Stig

När jag var tre år skulle min tio år äldre syster My, få egna islandshästar och vi flyttade ut till Saltsjö-Boo. En stor dröm för många tjejer, även min syster. En så pass stor dröm att även jag förväntades bli överlycklig när jag ofrivilligt senare skulle få en egen häst. Jag ville bara ha en hund. Min mamma som bland annat var arkitekt har ritat nästan alla hus vi bott i. När jag fyllde sex år flyttade vi upp på berget ovanför oss till det gula hus som jag räknar som mitt barndomshem. En nästan löjligt idyllisk tomt belägen på ett berg med sjöutsikt mot Karlsudd och Gåshaga. Här bor mina föräldrar kvar än idag. Där byggde vi ett stall för hästarna, lade gräsmattor, en damm och skaffade en pool som jag lärde mig simma i. Fläckarna på solen var väl att på 90-talet hade inte så många andra barnfamiljer bosatt sig i vårat område och jag hade inte många kompisar att välja på efter skoltid. Det fanns bara en - Jakob.

Dammen och Charlie

Fan vad jag hatade Jakob.
Och jag tror att jag fick honom att hata mig med.
Svältfödd på sällskap blev jag överlycklig när Tom, som ni serietecknarläsare känner igen, flyttade med sin pappa till mitt kvarter. Här träffade jag även vid sex års ålder August, som det fokuseras på i boken, på våran första midsommarfest.
För om det var någonting man kunde göra med en stor tomt utan en massa grannar, var det att ha stora fester som varade i flera dagar.
Och det hade vi. Varje midsommar och varje nyår.
Det man också gör om man är 40-talist är att röka och supa, vilket gick hand i hand med festerna. Trotts den personlighetsförändring, oftast till det sämre som ägde rum bland de vuxna på nedervåningen när bubbel plockades fram, kände jag mig aldrig så trygg som när det far festdags. Ingen höll koll på mig och August utan vi löpte som vi ville, käkade ravioli ur burken och var uppe hela nätterna tills vi somnade i gräset någonstans. August och till viss del hans familj blev min tillflyktsort från vardagen.


En av få bilder på mig och August, årliga pepparkaksbaket

Det har funnits våld i många familjer av min typ.
Vi är inget undantag.
Det var länge sedan nu, men jag kommer aldrig låtsas som att det inte fanns där varenda dag som ett tjockt och kvavt jävla regnmoln över paradiset. För det är en av många underförstådda regler i min krets;

Jag och min islandshäst Maunadise

Man pratar inte om problem.
Särskillt som en officiell familj. Då får du helt enkelt inte lov att ha några.
Vad skulle folk säga?
Det är ett ansvar du lär dig att bära redan som barn. Ansvaret att inte ha problem. Ansvaret att försvara din familj och inte skämma ut dig. På många olika sätt. Det min mamma kallade för "allmänbildning".
Alltså saker man bör kunna.
Alla i min familj kan rita, sjunga och behärska minst två instrument.

Uttråkad i overall a la 80-tal

Min syster Piano och dragspel, och jag Piano och fiol.
Vad som räknades till allmänbildningen kunde variera beroende på min mammas intressen, men det var ett uttryck som förekom med jämna mellanrum. I min systers fall hörde det till allmänbildningen att kunna joddla, och i mitt fall (när jag var för upplyst för att gå i samma fälla) handlade det mer om bordsskick och annan vett och ettikett. Man måste äta upp all mat på tallriken även om man inte lagt upp det själv. Man måste låtsas som att man blir jätteglad när man får en jättetråkig present och krama den som gav den. Man måste sitta kvar efter maten ett bra tag innan man får ursäkta sig och gå från bordet även om ingen pratar med en. Måste spela fiol på lunchrasten. Måste rida. Måste inte sörpla. Måste tugga tyst. Måste sjunga rent. Måste skriva skrivstil. Måste ta ordentligt i hand. Måste tala tydligt. Måste tala spanska. Måste ha diskreta ringar i öronen. Måste klä sig propert. Måste inte gråta. Måste inte tycka synd om sig själv. Måste vara bäst på allt.
Jag visste direkt om jag gjorde fel, för då kom min mamma med ett uppmanande
"Det ser inte bra ut".
Det var förklaringen på väldigt mycket.
Varför man inte kunde ha stora ringar i öronen eller varför man inte kunde ha armbågarna på bordet.
Det såg inte bra ut. Folk kunde tycka att mina föräldrar inte uppfostrat mig ordentligt.

Lite allmänbildning.

När jag kom upp i tonåren fick jag till sist det jag önskat mig mest av allt.
En hund
Mer specifikt, en Collie.

Jag & Nalle. Just hangin'

Enda sedan jag lärde känna en Collie som bodde granne med min mormor i skåne vid namn Nalle, ville jag ha en själv.
Men det var inte först än jag fyllde tolv och skrev på ett slavkontrakt att spela fiol varje dag en halvtimme (vilket jag inte följde) som jag fick min hund, Charlie.
När jag tittar på dessa gamla bilder känns det galet att Charlie gick bort förra året. Han har ju varit hos mig sedan jag var barn.

Jag, 12 & Charlie 9 månader. Just hangin'

Jag fyller 13, Charlie 1 år

Charlie fick lyssna på alla mina problem och tankar, han kunde ju ändå inte sprida någonting vidare. Han agerade kramdjur när jag sov och han var mitt sällskap och trygghet de sena nätter jag satt utomhus och väntade på att mina föräldrar skulle sluta bråka. Utöver det en trogen vän och livskamrat genom alla viktiga faser i min resa mot det självständiga livet.

Någonstans här tror jag att det är dags att tänka på refrängen.
Som slutkläm kör jag in en liten bildbomb.
Och feel free to ask me anything.
Pussåkram
// Er alltid så tillgivna Ojousama