"SKALBAGGENS FÖDELSEDAG" OCH ANDRA VANDRINGSSÄGNER

Det var en gång,
för länge länge sedan på det tidiga nittiotalet,
en storasyster som hette My.
Min storasyster.
Hon är nästan tio år äldre än mig och hade därigenom, speciellt när jag var liten, en del privilegium.

Jag vet inte hur många vänner och vagt bekanta jag har underhållit / plågat med min systers tidiga bravader, men jag brukar få höra att jag borde göra några kortare serier om dem. Eftersom det vore rätt naivt för mig att tro att jag kommer finna tid att teckna de serierna ens under samma år som jag fortfarande jobbar med August in June, ger jag er en textversion att hålla till godo med.

Dessa historier kan ni låna för att hota era barn, bevisa för chefen att ni är sådär sjukt anställningsbart sociala, eller bara hora till sig uppmärksamheten i precis vartenda av vänkretsens festtillfällen.

Here we go.
Eller "Då gick vi" som mormor sådär helt crazy brukade säga.
Här kommer del ett:


 "SKALBAGGENS FÖDELSEDAG"

Det var en varm junieftermiddag. (Eller nja, ingen aning, men det låter lite stämningsfullt. Whatever.)
Jag är i senare dagisåldern och vandrar bredvid min storasyster mot busshållplatsen.
Plötsligt stannar hon till, pekar och utbrister med pedagogisk röst "Titta där, en skalbagge!"

En stor fin skalbagge med grönskimrande skal har inte helt riskfritt lyckats korsa den stora vägen och är strax framme vid diket på våran sida.
Här gör man som barn liksom ett ganska avgörande val.
Man har liksom makt för en liten liten stund i sitt futtiga dagisliv.

Mos.

"HA-HAAH" skriker jag med Nelson från Simpsons-röst, efter att med ett rejält stamp plattat till skalbaggen med mina ankstövlar.

Får jag en utskällning nu var det nästan nästan värt det.

Men My säger ingenting.

Inte ens dumma unge.
Jag sneglar halvnervöst upp mot hennes ansikte för en reaktion.
Ingen ögonkontakt.
Hon stirrar med tom blick ut i luften och jag tror inte att jag överdriver för mycket om jag säger att det kom en kall vindpust samtidigt.

Efter en stunds tystnad, utan att flytta blicken, säger hon med monoton stämma;
"Det var skalbaggens födelsedag idag..."

Jag fnissar nervöst. "Nääe, de var det väl inte?"

My fortsätter.
"Tårtan står på det lilla bordet."
"Hans Mamma bakade den kvällen innan."

Mitt mesiga leende övergår i en smått osäker grimas
"...va?"

-"Hon väntar på honom fortfarande. Ljusen han skulle blåsa ut har börjat att brinna ner."
Fortfarande ingen ögonkontakt.

"Det är väl inte alls det hans födelsedag?!"
Mer och mer förtvivlat.

"Han är den enda hon har efter att fadern dog. Snart kommer hon att gå ut och leta efter honom. Presenterna står kvar på bordet.
Låt oss hoppas att hon aldrig hittar honom."

Den där tillfälliga makten är som bortblåst och jag börjar fyllas av en väldigt obehaglig magont som jag senare skulle komma att identifiera som skuldkänsla.
Jag såg framför mig hur den lilla skalbaggemamman i motvind och mörker förtvivlad beger sig ut i sitt lilla förkläde och ropar efter sin döda son.
Som jag dödade.
På hans egen födelsedag.

"Hittar hon honom såhär, kommer hon att dö själv.
Av sorg."

Med hulkande röst och strömmande tårar, försöker jag panikslagen att peta ihop den mosiga skalbaggen med en pinne. Jag vill att han ska resa sig upp, borsta av sina skalbaggeknän och skynda hem till sin oroliga mamma.

Först nu vänder sig min syster mot mig. Hon tittar mig rakt i ögonen och säger "Det finns inget du kan göra nu. DET ÄR FÖRSENT."

Hon greppar min handled och släpar med sig en hysteriskt "Jag måste begrava honom!"-gråtskrikande lillasyster mot busshållplatsen...

Liknande historia upprepade sig men då med ett grässtrå som huvudperson.
Tack, My.


Slut på del ett av Mys vandringssägner.
Stay tuned för nästa hjärteskärande äventyr.