Monday, May 24, 2010

PÅ JAKT EFTER SPÖKEN FRÅN FÖRR 2/2


Jag börjar bli lite smått panikslagen men säger i artig ton vad min barndomskompis hette. -"august? Vad jag vet finns det ingen august i det här huset." Jävla psykopat. -nej men det här var ju på nittiotalet, han bodde med sin familj nästan längst upp. "och vad hette hans föräldrar?" Men nu får du väl ta och ge dig fördomsfulla jävel. Jag säger förnamnet på hans mamma och äntligen äntligen slutar anklagelserna. "jaha ja, okej, på så sätt." Vi artighetspratar lite till och jag bestämmer mig slutligen för att gå. Min pappa tyckte att jag skulle ha ropat "VI SES NÄSTA SÖNDAG HA HA HA". Istället går jag ut och ser i ögonvrån hur den skumma Jävla killen står och stirrar efter mig från porten medans jag går längst gatan tillbaks till tunnelbanan.

3 comments:

  1. Vilken inlevelse, Alice! :D
    Riktigt spännande!

    /Catta

    ReplyDelete
  2. Vad kul att du tycker det :)
    Det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig och jag ville beskriva det så gott det gick till alla andra. Fan vilken adrenalinkick man fick. Kändes som jag var på hemligt uppdrag eller nåt... och det var jag ju nästan.
    Obehagliga människor det finns i såna där kvarter. Hade någon trallat runt i mitt trapphus hade man bara hälsat glatt och gått förbi. Hade personen i fråga tagit bilder hade man bara tyckt det var trevligt typ eller inte bry sig. Sånt är så annorlunda beroende på vart man bor.

    ReplyDelete
  3. hahahhaha jag bara sitter och fnissar för mig själv här på jobbet! älska denna lilla scen med glasögonormen och att du kunde förmedla känslan av att besöka ett kärt gammalt minne.

    ReplyDelete

Välkommen att kommentera eller fråga någonting ❤