Igår låg regnet över stockholm. Det fullkomligt öste ner mellan nästan obefintliga uppehåll. Kvällen innan hade jocke och patricia sovit över hos oss och nu satt killarna och spelade. Hela dagen var uppenbarligen gjord för att bli en innedag. Kanske kunde behövas efter alla perfekta dagar i streck som man bara måste gå ut på. Av någon anledning fick jag en väldig inspiration till att ge mig ut och leva efter en speciell referens som jag inte ännu hade i mitt löjligt stora fotobibliotek. En referens som nästan är avgörande för ett helt projekt. Min smått mellankoliska barndomsserie som jag försöker få tid till mellan projekten. För er som inte hört så mycket om den är det min första idé till en självbiografisk serie och handlar om mig och min barndomsvän August. Referensen jag bara hade haft i mitt huvud sedan 14 år tillbaks var hans familjs lägenhet i stan. Jag hade kommit tillbaks till gatan för några år sedan och tagit lite bilder men utan att lyckas komma ihåg exakt vilket nummer det var. Augusts lägenhetshus var ett ur mängden pampiga östermalmsbyggen på en gata som aldrig tycktes ta slut, mestadels befolkad av rika ensamma pensionärer med tax. Det var när min mamma snubblade över deras gamla adress i en adressbok från nittiotalet mitt projekt fick en ordentlig morot och det var dags att åka dit igen. Det hjälpte inte mycket att jag hade paraply när jag nådde tunnelbanestationen. Alla stod och trängdes vid pressbyrån i väntan på att monsunen skulle lägga sig för en stund. Jag gick gatan upp och ner på båda sidorna av en stor fountän i säkert en halvtimme innan jag lyckades hitta rätt nummer. Det är märkligt hur man totalt kan glömma hur någonting ser ut bara för att få precis varenda minne tillbakaslungat i ansiktet när man väl återser det. En hög port mellan två pelare. Precis där brukade vi gå in och precis där till höger brukade den svarta bilen stå. Jag tog några steg tillbaks och skulle precis ta en bild. Då kommer en gammal gubbe på säkert 90 år, går in och den tunga porten slår igen bakom honom. Ska jag ta chansen? Ni behöver veta att i det här området och i dehär husen är man jävligt noga med vem som kommer in. Alla vet vilka alla är som bor där även om man knappt pratat, och en potentiell inkräktare kan vittras på kilometers avstånd. När jag kom hit hade jag det i åtanke. Jag visste att jag inte skulle släppas in. Inte bara för att jag inte hörde dit men också för att jag sällan ser någon gå in och ut från de husen. Jag skyndar upp till porten och knackar lätt på rutan. Gubben vänder sig om och tittar frågande på mig. Jag ger mitt största smörigaste leende och försöker ge intryck av att jag är på besök hos någon i huset. Sakta går han ner för trappen och trycker upp dörren för mig. Jag tackar ödmjukt och tänker att man kommer långt med pensionärer med artighet. Han går in till sin lägenhet som är på bottenplan och jag skakar av mitt paraply innanför porten. Lukten är precis samma som då. Allting är precis samma som då. Gubben lär också vara samma som då. Från porten går en bred trappa upp till första planet täckt av en tung röd matta som fortsätter upp i spiraltrappan mellan våningarna utan att bli skrynklig. Hissen är av äldre modell, liten och utformad med dekorativt snidda svarta järnstänger. Dörrarna till lägenheterna är enorma och i mörkbrunt massivt trä som påminner om marabous chokladkakor. Alla fönster är frostade och prydda med bägare i guld. Taket är högt och varenda rörelse ekar. Trots det är hela huset knäpptyst. Allting sover och jag är livrädd för att väcka det. Försiktigt tar jag bilder medveten om vad det skulle se ut som om någon såg mig. I den stunden kommer en kille i 35 års åldern med tjocka svarta bågar ut från sin dörr. Han stirrar misstänksamt på mig och säger "hej?". "ja, hej hej" säger jag och smiter upp för trappan som att jag bodde där. Fast det vet han att jag inte gör. Jag går hela vägen upp i trapphuset och tar så mycket bilder det går. Av någon anledning slutar till och med mina klackskor att låta och allting är nu helt tyst. Jag älskade att vara här när jag var liten. Huset är perfekt när man är välkommen. Fjorton år har gått och jag är inte välkommen längre. Inget har åldrats förutom jag. Det känns nästan obehagligt. Jag bestämmer mig för att gå ner igen men innan jag hinner gå fram till porten lägger jag märke till ett par glasdörrar. De också frostade. Jag vet att de leder ut till innergården där vi brukade leka med augusts gummiödlor med sugpropp på magen. Den här dörren är också tung och när jag trycker upp den rusar jag rätt in i armarna på killen med svarta bågarna igen. Fan. Han säger nästan upprört "ja hej igen" och tänker att nu ska jag titta efter potentiella vägar in i byggnaden. Här kan jag uppenbarligen inte fota. Jag känner ett påtvingat behov av att bryta isen så jag kör lite lätt på "jag brukade vara här när jag var liten" -jaså bodde du här? "nej men min barndomskompis gjorde det" -och vad hette barndomskompisen? Han tror inte på mig.
snyyyyft så fint skrivet :'(
ReplyDelete