ETT HÖGSTADIEMINNE

Nu under arbetet med August in June har jag tänkt desto mer på allt som inte får plats.
Om alla paralella historier som inträffade samtidigt men inte var relevant för boken.
Någon gång i framtiden, vet inte när, ska jag göra en till bok som går lite djupare in på det som hände under samma period i mitt hem och på min högstadieskola. På sätt och vis hör den ihop med August in June eftersom den lägger grund och förklarar så mycket av hur jag agerade och tänkte.
Det enda jag är säker på, är att OM jag gör den boken en vacker dag, ska den heta "Utvecklingssamtal".
Av flera anledningar.
Nu på senaste har jag börjat skriva av mig lite saker jag gått och tänkt på. Skriva mer i allmänhet.
Här på bloggen brukar det mest vara bilder i följd av en kortare beskrivning, men nu tänkte jag bjuda på en grej jag skrev bara för att jag kände för det. Det är inte ett manus utan bara en lång text om ett minne någon gång i högstadiet. En av de saker jag känner att jag någon gång kommer vilja rita. Namn är förstås ändrade, och om någon känns igen, ber jag att inte sprida vidare.



Allt som började i högstadiet är känsligt för mig.
Småsaker som man endå minns efter alla dessa år, kan dom verkligen räknas som just småsaker?

Under min högstadieperiod träffade jag en av mina första "seriösa" pojkvänner.
Han kan vi kalla Ricky.

Ricky hade en bästa vän sedan mellanstadiet; Viggo - en nördklyscha som resten av hans skola kallade Doktor Snuggles.
Tragiskt nog var de faktiskt jävligt lika.

Viggo bodde i ett radhus i samma Stockholmsförort som oss andra med sin ensamstående mamma och tre lillebrorsor.
En riktig stökfamilj.
viggos rum var det lilla uthuset samanfogat med radhuset som egentligen var tänkt att användas som förråd. Där inne satt han och spelade Half life och Counter strike i sin ensamhet.
När jag och Ricky var där brukade vi spela tillsammans, vilket var ganska roligt när man kom in i det.
Däremot tröttnade jag snabbt när de bestämt sig för att lana och bunkrat upp sig med Cola Jolt för en hel natt. Då hade jag hela huset till mitt förfogande, och eftersom Viggos mamma sällan var hemma kunde jag ostört gå och upptäcka och rota runt i alla rum.
Vid nåt tillfälle hittade jag ett par örhängen som jag snodde för att senare med dåligt samvete lämna tillbaks obemärkt på samma plats.

Huset var id dåligt skick, helt klart, men inte för att det var dåligt byggt utan för att ingen hade ork eller tid att ta hand om det. Viggos mamma var en vänlig men väldigt deprimerad kvinna som blivit lämnad av sin man på värsta tänkbara sätt. När han satt barnvakt åt pojkarna hade han istället smitit ut för att hittas av grannen på en närliggande strand hånglandes med en yngre kvinna. Viggo hade under flera år skrivit honom brev som aldrig besvarades tills nyligen då hans trevliga far gjort det klart att han inte är intresserad av att hålla kontakten med en misslyckad fet son.
Som nåt man hör i en amerikansk såpa.

Hela familjesituationen var infekterad från början och såhär i efterhand är jag imponerad över att Viggos mamma inte bara hängde sig. Familjens lurviga hund var så smutsig att det var omöjligt att längre urskilja rasen. När man klappade henne fick man ett mörkfärgat fettlager på fingertopparna.
Mitt i allt detta var Viggos mamma otroligt trevlig mot mig.
Så fort jag dök upp beordrade hon en av de yngsta sönerna att göra en skål med glass till mig, och sen var det alltid fram med fotoalbumen.

Viggos mammas fotoalbum var fan scrapbooking innan det kom pås.
Från semestrarna hade hon klistrat in allt från hotellservetter till taxibiljetter och klippt alla kort med mönstersax.
Hon stack ofta in hur fin och välklädd Viggo var på korten han hade kostym.
Som att hon ville att jag skulle övertyga mina tjejkompisar.
Fotoalbumen skvallrade om en lycklig tid som aldrig riktigt infann sig, men som med lite lim och figurklippning kunde minnas finare än det förmodligen var.
Hon påminde mig ofta att jag alltid var välkommen hemma hos dem - även utan Ricky.
Oavsett den ledsna stämningen som alltid hängde i luften, tyckte jag om att gå dit.

Viggos äldsta lillebror Stefan var två år yngre än mig och gick i sexan när jag gick i åttan.
Han hade störst problem i familjen, i alla fall tydligast.
Stefan gjorde sönder saker, var omotiverat våldsam och ristade hakkors i sin dörr.

Alla tyckte Stefan var en jävla cp-unge.

Jag har alltid sett det som en utmaning att nå folk som anses inte vilja bli nådda.
Det ligger i varje människas natur att söka närhet och förståelse. Våran bekräftelse.
För mig är det en fantastisk bekräftelse att få känna mig behövd, oftast genom att vara där för dem som inte ber om hjälp. Det har aldrig ändrats hos mig, och jag är förhoppningsvis bättre på det idag.
Stefan började prata med mig efter jag hade varit där några gånger.
Vi fick prata ostört inne i huset medans Viggo och Ricky lanade i uthuset. Precis som man kan förstå var Stefan inte farligare än vad han gjorde sig. Han tyckte om att rita och han sken upp när jag gav honom beröm för sina teckningar.

Varför ristar du hakkors på dörren, sa jag.
Vet inte. Jag tycker väl att det är snyggt, fick jag till svar.
Men du fattar väl vad de står för?
Han ryckte bara på axlarna och sa att han inte brydde sig.
Stefan var inte rasist, men det trodde jag aldrig heller.
Undrar om någon trodde det egentligen? Lättare att lägga problemet där kanske.

När Viggo och Ricky kom in för att göra mat uppkom det ett bråk med Stefan. Det ballade snabbt ur och när Ricky lade sig i, hämnades Stefan genom att kalla mig den där jävla horan.
Så fort Rickys mun formade om sig till en hopdragen ärta förstod Stefan att det skulle gå åt helvete.
Med både en förbannad Ricky och Viggo i hälarna sprang han upp till sitt rum och låste dörren.
Jag ropade nerifrån trappan att det var lugnt och att jag inte tog åt mig.
Men det handlade aldrig om det.
ricky sparkade in dörren och de båda gav sig på Stefan. När de var klara kom Viggo ner med Stefans gamla gosedjurshöna från övervåningen.

Jag har alltid tyckt att den här jävla hönan är så cpigt ful, sa han.

Viggo tog fram en sax ur kökslådan och klippte av näbben, vingen och kammen för att sedan kasta hönan åt helvete. Stefan skriker blåslagen och kaxig att han inte bryr sig ett skit om den där jävla leksaken.
Han haltar tillbaks in på sitt rum och drar igen dörren som inte längre har intakta gångjärn, samtidigt som Viggo och Ricky drar tillbaks till uthuset.

Där sitter jag lite omskakad på soffbordet med den första pokemonfilmen i bakgrunden och en sönderklippt gosedjurshöna under köksbordet.

Efter att ha rotat genom huset ett flertal gånger vet jag vart Viggos mamma har sina sysaker.
Hönan ser så jävla ledsen ut utan näbb.
Jag får ångest över att någonting som gjorts för att trösta och bli kramat klipps sönder och slängs på golvet, oavsett hur jävla löjligt jag vet att det är.
Inget ser hemskare ut än en höna utan näbb. Och kam.
Jag syr ihop hela hönan stygn för stygn tills den är täckt av tjocka battlescars i ljusblå tråd.

stefan har bytt rum från sig till badrummet på övervåningen. Där satt han hela eftermiddagen utan att göra ett ljud. När jag lade örat mot dörren grät han inte ens.
Försiktigt och obemärkt lade jag tillbaks hönan bland hans kuddar på sängens huvuddel.
Stefan sa aldrig någonting, men hans mamma tackade mig nästa gång jag kom dit.

Det var faktiskt den sista gången jag var där, för sen berättade Ricky att han slutat umgås med Viggo.
Han hade blivit äcklig och slutat att gå till huset för att pissa. Istället fanns det en hel samling av gamla Cola Jolt flaskor över golvet fyllda med piss. Och en och annan möglig pizzabit.
Kilona Viggo sakta gått ner var dubbelt tillbaks och Ricky sa att de endå skulle flytta.

Stefan är en av många jag senare hittat på facebook
Han säger att han knappt kommer ihåg incidenten med hönan, fast han har ett svagt minne av det.

När jag berättade att det var jag som sydde ihop den igen, svarade han aldrig.

PINK IS THE NEW BLACK!

Möt mig, Stef Gaines, och några andra bra serietecknare på kulturhusets serieteks födelsedag i form av en liten fanzinemässa! Jag och Stef sitter vid vårat rosa bord, och förutom tidigare NBS-material kan ni även hamstra upp er på mina och Stefs nya fanzine! Kom till kulturhusets serietek med start 15:00

FOTO-TEASER

WOW. Tack Mickan.

Här har vi en av många assnygga foton Mickan tog på mig idag till August in June.
Liten fotnot är att vi är inuti huset i serien <3
Vänjer mig aldrig riktigt med att gå in här igen. Ingenting har förändrats sedan 93 vad jag vet. Lukten som kommer emot en när man går in i trapphuset är galet nostalgisk.

VECKANS VLOGG ~ FOTOSESSION OCH STUDIO

Lite bilder från fotosessionen kommer inom kort ~ <3
Tack Mickan och Elin för eran hjälp idag!
Det blev skitbra bilder.

CINDERELLA 2011

Tack Leone för en händelserik helg!

Leone bjöd både mig, andra som jobbar med Stockholmsfolket, och några fler vänner på en kryssning över helgen. Det var sjukt kul!
Jag ska inte sticka under stol med att jag inte varit på kryssning sedan jag åkte till mumindalen som liten, så det var helt klart en upplevelse. På både gott och ont. Främst gott.
Vi var 12 tjejer allt som allt med både Mickan, Elin och Lellut (förlåt att jag använder ditt gamla smeknamn) från min gamla högstadieklass.
Sällskapet ska jag inte klaga på - MEN - jag måste tillägga att jag aldrig sett så många fula (och fulla) män samlade på samma plats någonsin.
Inte ens på Eriksdalsbadet. INTE ENS!!!
Jag hade förvisso hört från höger och vänster att Cinderella även fått det smickrande andranamnet "Knullbåten". Nu börjar det sakta gå upp ett ljus varför.

Låt oss vara riktigt jävla fördomsfulla och dela in dessa sköna grabbar i tre kategorier;

(1) ~ Grottmannen:
Han är hårig, fet och gammal nog att vara din farsa. Är han inte fet är han lönnfet. Han är uppenbarligen stolt över sin kropp eftersom han tror att du kan bli intresserad.
Det står antingen "Born to be wild" eller "Öl byggde denna kropp" på hans urtvättade T-shirt.
Raggningsteknik:
Han dansar upp till dig och dina vänner så rockigt enligt sig själv som han kan, och sneglar leende mot dig på ett sätt som är menat att få dig att tänka "han är kanske
äldre men oj så ung han är i sinnet".
Han: Hallå flickor!
Ni: ...(tystnad)
Sen självdör konversationen.

(2) ~ Stammisen:
Han har varit på båten fler gånger än vad han kommer ihåg. Han kommer inte ihåg nåt alls, för han är så jävla full. Han är den misslyckade söderimitationen med
infekterade piercings, rutig skjorta och skitiga jeans med lite för mycket jällivarehäng. Håret ser man inte för det gömmer sig under en keps. Han är där varenda helg sedan
han fyllde 18 och hans kompisar tröttnade för länge sedan, varför han alltid är ensam. Han är definitionen av klamydia.
Raggningstaktik:
Han snubblar halft medvetslös in i dig och dina vänner medans han mumlar någonting oförståligt och gör juckrörelser. Antingen går ni eller så däckar han först. Nästa gång
du ser honom tafsar han på en dam över 40, tvångshånglar upp den fetaste tjejen på dansgolvet eller dansar tryckare med Grottmannen. Om han spyr eller får ligga
spelar ingen roll eftersom han inte kommer att komma ihåg det.

(3) ~ Skogsturkens ännu argare kusin:
Om någon inte vet vem "Skogsturken" är (inte troligt) kan ni först se originalklippet här.
Killar med alldeles för mycket spray-deo, öppna skjortor och hjulbent gång utan muskler med ett fruktansvärt temperament. Används även vid raggning.
Raggningstaktik:
Tränger sig alldeles för nära ditt ansikte och råstirrar dig i ögonen
Han: VARFÖR SER DU SÅ JÄVLA SUR UT?!
Du: Jag är inte sur...?
Han: HAR DU ETT PROLEM MED DET HÄR ELLER?!
Du: Med vadå?
Han: HAR DU ETT PROBLEM MED MIG?!
Du: You tell me
osv...

Du kommer märka att alla män du träffar på båten smidigt kan delas in i de här grupperna. Gör de inte det, är det helt normala killar och har ingenting där att göra.