GUBBEN CELLULOID (och andra vandringssägner)

Då var det åter dags.
Att besöka mina barndomstrauman.
Oh, så ni har väntat.

Här tänkte jag egentligen bjuda på historien om Ballongskorna, men i brist på foto (viktigt, det där med bevismaterial) får min systers bravader vänta tills nästa gång jag besöker mina föräldrars containrar.

Men frukta ej, jag har någonting precis lika snaskigt i kalaslådan.
Den här gången är det min far som inte slipper undan.
SKÅDA (eller ja, läs) historien om

GUBBEN CELLULOID

Jag är nyss fyllda sex år och vi har precis flyttat in i vad som de flesta av er minns som mitt barndomshem. Det stora gula huset med vita knutar och ett litet tornrum.
Huset, som egentligen bara var byggt som en sommarort, behövde isoleras om och även en hel del takarbete krävdes efter hundra levnadsår. Som den enda plåtslagaren med utbildning i familjen blev det min fars uppgift. Otaliga gånger har han gett sig upp på taket, i nutid med då min far även har utbildning i att inte färdigställa saker.

Men även om det förstås hade varit lite spännande att någon gång själv få uppleva taket, fanns det någonting som höll mig på tryggt avstånd.
Det var nämligen så att min far inte var ensam där uppe.
Han hade en sen kväll stött på en mystisk man som påstod sig bo på vårat tak långt innan vi flyttade in.
En vresig enstöring vid namn "Gubben Celluloid".
Han sov för det mesta om dagen och visade sig bara på natten.
Hälften uggla -hälften man.
Den sista meningen skickade en lång rysning från nacken ner till svanskotan.

Det bodde en halvuggla på vårat tak.
Tänk om han tröttnade på att ha oss där? Eller att han begav sig in i huset om nätterna  för att leta föda?

"Men han kan väl inte gå in ifall dörren är låst?"
 Nejdå, säger min far, han kommer genom skortstenen.

Det lät inget vidare betryggande.
Det gäller också att inte somna med fönstret öppet.

"Men, vad är det han vill då?" undrar jag nervöst.
Det vet man aldrig, säger min far med en mystisk stämma.

En morgon hittade jag en stor grå fjäder på köksgolvet i närheten av kakelugnen. Det var inget snack om saken vem den fjädern tillhörde. Gubben Celluloid hade helt klart varit i huset under natten. Orsak okänd.
Hade han varit här fler gånger? Vad letade han efter? Vilka rum besökte han? Såg han i mörkret?
Så många frågor som jag egentligen inte ville veta svaret på.
Jag kunde inte riktigt bestämma mig om det var helt fruktansvärt spännande eller bara helt fruktansvärt obehagligt.

Det går ett litet tag och jag hör eller ser ingenting mer av Gubben Celluloid förutom små bekräftelser från min far att han är kvar där uppe när jag frågar. Jag vill intala mig att Gubben Celluloid är våran vän och beskyddare och ser ut lite som dartanjangs morfar i Loranga och Mazarin-böckerna.
"Hur ser Gubben Celluloid ut egentligen?"
Min far tänker efter ett litet tag.
"Otäck."
Sen var den intalade bilden av en familjebeskyddare förstörd.

Kort därpå, när jag passerar köket tycker jag att jag hör någonting.
Min mamma lugnar med att det bara är vinden som viner lite.
Men jag är säker på att jag hörde någonting.
Och det kommer från eldstaden.
Från skorstenen.
Ett klagande ljud som är en blandning av ugglehoande och ett "åååh".

Sedan händer det.
Den säger mitt namn.

"...jaa?" svarar jag darrigt in i eldstaden.
"åååååååhåååååå....Aaaaliiiceee" fortsätter rösten.
"v-vem är det?" Frågar jag lite högre. Fast jag vet svaret.
"Det är jaaaag... Gubben Celluloiiiid..."
"Ehm... vill du prata med mamma istället?"
"NeeeEEeeejj...åååhååååååå"
Resten av konversationen är mest hoande och klagande med några få upprepningar av mitt namn.

Nu visste jag helt säkert.
Gubben Celluloid fanns.
Han bodde verkligen på vårat tak och pratade genom skorstenen.
Och han visste mitt namn.

Det fanns förstås tillfällen av tvekan. Som med jultomten och fantomen på operan.
Men jag hade ju hört Gubben Celluloid med egna öron. Sen hade min pappa kommit in som om ingenting hade hänt och påstått att han minsann inte ens varit på taket just idag. Mysteriet bara tätnade för var dag.
Gubben Celluloids fjäder prydde mitt nattduksbord och ibland kunde jag ligga vaken ett tag och titta ut i mörkret bortom fönstret.

Och så en natt, kommer min far in precis vid läggdags. Han säger med rätt oberörd stämma
"Du ville ju veta hur Gubben Celluloid såg ut?"
Aaa, säger jag med en viss tvekan.
Här, här är han. Säger min far och sätter detta foto med prydlig inramning på mitt nattduksbord.
"Sov gott gumman".

 

"SKALBAGGENS FÖDELSEDAG" OCH ANDRA VANDRINGSSÄGNER

Det var en gång,
för länge länge sedan på det tidiga nittiotalet,
en storasyster som hette My.
Min storasyster.
Hon är nästan tio år äldre än mig och hade därigenom, speciellt när jag var liten, en del privilegium.

Jag vet inte hur många vänner och vagt bekanta jag har underhållit / plågat med min systers tidiga bravader, men jag brukar få höra att jag borde göra några kortare serier om dem. Eftersom det vore rätt naivt för mig att tro att jag kommer finna tid att teckna de serierna ens under samma år som jag fortfarande jobbar med August in June, ger jag er en textversion att hålla till godo med.

Dessa historier kan ni låna för att hota era barn, bevisa för chefen att ni är sådär sjukt anställningsbart sociala, eller bara hora till sig uppmärksamheten i precis vartenda av vänkretsens festtillfällen.

Here we go.
Eller "Då gick vi" som mormor sådär helt crazy brukade säga.
Här kommer del ett:


 "SKALBAGGENS FÖDELSEDAG"

Det var en varm junieftermiddag. (Eller nja, ingen aning, men det låter lite stämningsfullt. Whatever.)
Jag är i senare dagisåldern och vandrar bredvid min storasyster mot busshållplatsen.
Plötsligt stannar hon till, pekar och utbrister med pedagogisk röst "Titta där, en skalbagge!"

En stor fin skalbagge med grönskimrande skal har inte helt riskfritt lyckats korsa den stora vägen och är strax framme vid diket på våran sida.
Här gör man som barn liksom ett ganska avgörande val.
Man har liksom makt för en liten liten stund i sitt futtiga dagisliv.

Mos.

"HA-HAAH" skriker jag med Nelson från Simpsons-röst, efter att med ett rejält stamp plattat till skalbaggen med mina ankstövlar.

Får jag en utskällning nu var det nästan nästan värt det.

Men My säger ingenting.

Inte ens dumma unge.
Jag sneglar halvnervöst upp mot hennes ansikte för en reaktion.
Ingen ögonkontakt.
Hon stirrar med tom blick ut i luften och jag tror inte att jag överdriver för mycket om jag säger att det kom en kall vindpust samtidigt.

Efter en stunds tystnad, utan att flytta blicken, säger hon med monoton stämma;
"Det var skalbaggens födelsedag idag..."

Jag fnissar nervöst. "Nääe, de var det väl inte?"

My fortsätter.
"Tårtan står på det lilla bordet."
"Hans Mamma bakade den kvällen innan."

Mitt mesiga leende övergår i en smått osäker grimas
"...va?"

-"Hon väntar på honom fortfarande. Ljusen han skulle blåsa ut har börjat att brinna ner."
Fortfarande ingen ögonkontakt.

"Det är väl inte alls det hans födelsedag?!"
Mer och mer förtvivlat.

"Han är den enda hon har efter att fadern dog. Snart kommer hon att gå ut och leta efter honom. Presenterna står kvar på bordet.
Låt oss hoppas att hon aldrig hittar honom."

Den där tillfälliga makten är som bortblåst och jag börjar fyllas av en väldigt obehaglig magont som jag senare skulle komma att identifiera som skuldkänsla.
Jag såg framför mig hur den lilla skalbaggemamman i motvind och mörker förtvivlad beger sig ut i sitt lilla förkläde och ropar efter sin döda son.
Som jag dödade.
På hans egen födelsedag.

"Hittar hon honom såhär, kommer hon att dö själv.
Av sorg."

Med hulkande röst och strömmande tårar, försöker jag panikslagen att peta ihop den mosiga skalbaggen med en pinne. Jag vill att han ska resa sig upp, borsta av sina skalbaggeknän och skynda hem till sin oroliga mamma.

Först nu vänder sig min syster mot mig. Hon tittar mig rakt i ögonen och säger "Det finns inget du kan göra nu. DET ÄR FÖRSENT."

Hon greppar min handled och släpar med sig en hysteriskt "Jag måste begrava honom!"-gråtskrikande lillasyster mot busshållplatsen...

Liknande historia upprepade sig men då med ett grässtrå som huvudperson.
Tack, My.


Slut på del ett av Mys vandringssägner.
Stay tuned för nästa hjärteskärande äventyr. 

VARFÖR GÅR NI INTE SÖNDER?

Jag vet att majoriteten av mina saker kommer någon gång gå sönder eller i alla fall skadas. Det slog mig häromdagen att jag har några saker i min ägo som faktiskt aldrig råkat ut för någonting trotts att de liksom har förutsättningarna för att göra det.

Några av dem har varit med sedan barnsben. Ni vet, de där små glasflaskorna med färgglad sand i som precis ALLA hade på sina fönsterbleck som barn? Såna hade ju förstås jag och min storasyster också. Hon hade en rosaaktig och jag hade en lite större i blåa toner. Jag visste att om man typ petade på dem så fick de hjärnskakning, sanden blandades och bilden försvann. 

Eftersom jag var en klåfingrig kattunge som barn skulle jag förstås testa allt för att se om det "verkligen var så". Det var så. Jag har fortfarande inte vågat säga till min syster att det var jag som skakade flaskan.

Men detta gör det hela mer underligt.

Min flaska har ju följt med mig hur länge som helst. Från rum till rum och från lägenhet till lägenhet. Skumpat omkring i flyttkartonger och fortfarande - intakt. 

Nu står den med lite annat krimskrams i min garderob och är tjusig.

 

Sen har vi Totorovasen jag köpte i studio Ghibli-museumets souverniraffär.

Totoro står i mitt vardagsrumsfönster med en blommande lök i sin kruka.

Innan han hamnade där har han fraktats i en låda med posten från Japan till Sverige och åkt i golvet flera gånger av misstag sedan 2006. Inte ens ett öra åkte av.

Min Totororyggsäck från samma affär har inte heller fått minsta lilla spricka efter alla gånger jag packat den överfull. Studio Ghibli verkar vara mycket nogranna med att deras merch ska hålla högsta kvalitet.

StålTotoro.

Fler öron som vägrar brytas av är de på min Dobermannmugg.

Guillaume påpekade det när han plockade ur diskmaskinen, att det är märkligt att många av våra tallrikar och glas gått ett sprucket öde till mötes i diskmaskinen men aldrig öronen på min Dobermannmugg som nästan ber om att brytas av.

Det var nästan någonting man accepterade när man köpte muggen, att "okej, det är roligt så länge det varar med en Dobermannmugg, men öronen kommer garanterat att brytas av".

Nix. 

Nästan som att bevisa för mig att jag hade fel. Envis som en Dobermann.

 Och sist men inte minst; LOVELY PANDA!

Mitt lilla fejk-game-and-watch från Casio.

Mitt första egna spel någonsin.

Du är en panda som försvarar sig mot getingar med en hoprullad tidning. Kommer du till nästa nivå börjar din lilla pandaunge klättra upp och ner på lianen och du måste se till att den inte ramlar i vattnet.

Jag kom sällan så långt som barn, så det tog mig några år för att inse vad högerknappen ens var till för.

När du slår på spelet kommer en öronbedövande trudelutt följt av små blippande ljudeffekter när du rör dig och när du slår en geting. Nyligen slog jag på spelet och fick till min förvåning se att det fortfarande fungerade utmärkt. Inte bara det, utan det faktum att jag ALDRIG BYTT BATTERIERNA.

Och då har jag spelat det här spelet hundratals gånger genom min uppväxt. 

Hur gammalt är det egentligen?

*tar oss en titt*...

 AAAAAHHHH DET ÄR ÄLDRE ÄN MIG!!!

Okej, Lovely panda.

Du är helt klart vinnaren.   

EN LITE TASKIG GREJ FÖR LÄNGE SEDAN

Jag gjorde någonting rätt taskigt för typ åtta år sedan. 

Jag var omkring nitton år och visste att ett par såna där solbrillor skulle jag aldrig ha råd med. I alla fall inte på många år.

Och nu låg dom där, gratis. I en NK-påse kvarglömd på Östermalms tunnelbanestation.

Det hade ju varit ganska enkelt att lämna in dem till spärrvakten, eller till och med till NK som brukar vara rätt petiga med att upphittade varor hamnar rätt. Kvittot var kvar i påsen. Personen som köpt dem hade inte ens hunnit ha dem på sig. Inte hunnit visa någon vilka dyra brillor hen hade råd att köpa.

Det kunde ju ha varit för bra för att vara sant. Att de var fejk alltså, tänkte jag trotts påsen och kvittot. Kvittot sa att de kostade nästan sextusen. Jag vred och vände darrhänt på dem för att titta efter alla små detaljer som brukar finnas på ett äkta par. Och jodå, de fanns där; en miniversion av loggan på kortsidan av pinnarna du har bakom örat och med en liten vit text längst bågen stod det "Made in Italy".

Men vilken typ av människa är man om man lyckas glömma ett par nyinköpta svindyra solbrillor? 

Jag såg framför mig hur jag själv hade suttit och krampaktigt hållit påsen i mitt knä under hela resan hem från affären. Jag försökte intala mig själv att personen helt enkelt inte brydde sig mer än så. Att hen ryckte på axlarna och sa "då köper jag väl ett nytt par helt enkelt" och gick vidare i sin tunga kappa gjord på femhundra minkar. 

Även om jag kanske har möjligheten idag att köpa ett liknande par solbrillor, hade jag nog inte gjort det. Men - det jag verkligen måste ge både den ursprungliga köparen och märket i sig, är att man verkligen får vad man betalat för. Nu har jag haft dessa brillor i över åtta år, och trotts alla gånger jag tappat dem, glömt dem på någon märklig plats hemma hos kompisar eller använt dem oräkneliga gånger, har de inte ens fått en repa. Ingenting är löst, ingenting är böjt. Allt är perfekt intakt. Och det är verkligen mina favoritbrillor. Jag vill inte ha några andra. 

Till den ursprungliga ägaren:

Tack och förlåt.

Detail.

Och så kör vi en dagens outfit på det!

STÄDAD GARDEROB OCH NÅGON FORM AV HIME-CUT

Jag har städat mina garderober.

  Inte bara städat, utan sorterat i färg, plagg och lager. Och skor.

 Jag känner mig förstås mycket duktig eftersom jag skriver det här.

En annan sak som är jävligt bra med en nyplockad garderob, är att det är så mycket mer inspirerande att klä sig på morgnarna. Jag ser liksom så mycket fram emot att klä mig på morgonen så att jag kvällen innan fuskar och väljer ut vad jag ska ha.

 För att fira detta har jag tagit dagens outfit-foton med gyarukameran på min mobil och lagt på en massa filter och glitter.

Och ja, jag kommer kanske göra detta till en vana. Skulle ni också.

LILJEVALCHS VÅRSALONG 2014

Lager på lager

Fåglar av aluminiumburkar

Broderi på en helt ny nivå

Det starka vårljuset gillar jag. Vill gärna ha dem på väggen

En till av mina favoriter. Plastigt och soligt. Allt som gör mig glad.

Iggy förtydligar tavelstorleken

Otroligt detaljjobb med min favoritpenna

Kulledsspindel

Mycket likt min mormor. Nästan skrämmande

Vad jag kallar "Niklas-Asker-bra"

Pärlplattedags!

Virkat

Solstickan av Solstickor

Torkade blommor som inte består av torkade blommor

I dont even.