EN UDDA HISTORIA

 

Udda minst sagt.

Det här inträffade någon månad sedan, men det är bara för bra för att inte berätta.

En dag när jag var på väg hem från skolan jag vikarierar på, passerade jag en katt.

En vanlig katt, svart med vita tassar som satt utanför en lägenhetshus-port och tittade in.

Jag tänkte att katten förmodligen bodde där och lockade lite på den utan framgång. Den satt som klistrad vid dörren. Plötsligt kommer en 70-årig dam runt hörnet med en liten pudel i släptåg. Hon stannar kvickt, pekar och skriker som att hon sett ett spöke medan hennes lilla hund skäller hysteriskt.

"NEEJ! FAN! INTE DEN DÄR JÄVELN!"

Det tar ett tag innan jag fattar att hon inte menar mig.

"JAMEN HÅLL DEN DÅ! HÅLL FAST DEN!"

-Håll fast vadå?

"KATTJÄVELN!"

Jag tittar ner på katten som sitter och tvättar sig, lika ointresserad som tidigare, och sen tillbaks på den hysteriska duon.

"HÅLL FAST DEN DÅ! HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER?!"

-Varför det?

 "DET DÄR ODJURET ÄR EFTER MIG! DET LÄMNAR MIG ALDRIG IFRED!"

Där någonstans börjar jag förstå att tanten kanske är galen.

Katten verkar inte ens medveten om hennes närvaro utan tittar åt ett annat håll.

-Men, katten sitter ju bara där? Den kanske bor i huset?

"NEJ DET GÖR DEN INTE! DEN VILL BARA JÄVLAS!"

-...

"DEN DÄR ELAKA KATTEN ATTACKERAR MIG OCH MIN HUND VARENDA DAG!"

Okej. 

Det känns plötsligt inte rimligt att försöka resonera. En del av mig vill gå därifrån eftersom jag vare sig blir vänligt bemött eller har tid för galenskaper. Men jag bestämmer mig för kattens skull att hjälpa till.

-Vadå, ska jag hålla fast katten? Den är ju inte min?

"HÅLL FAST DEN SÅ JAG FÅR GÅ IN!"

-Jag kan väl inte bara greppa en främmande katt?

"HÅLL DEN!!!"

Så jag går trött fram till den stackars utskällda katten och tar försiktigt tag i nackskinnet.

Katten verkar inte bry sig om det heller utan ligger lydigt kvar. Den gamla damen och hennes hysteriska pudel går en stor halvcirkel runt katten och släpper den inte med ögonen tills de gått innanför porten.

"SLÄPP DEN FÖR HELVETE INTE!"

-nä nä.

Dörren stängs sakta, så sakta att jag hinner fråga mig själv vad fan jag håller på med. Dörren har nästan gått igen och jag mumlar någonting i stil med förlåt till katten och släpper nackskinnet. Jäkla galningar det finns.

Då plötsligt, kastar sig katten upp med ett vansinnigt vrål. Den fortsätter vråljama medan den lyckas kuta in i porten millisekunden innan dörren stängs. 

Det sista jag hör innan den går i lås är det mest förtvivlade "NEEEEEEEEEEEJ!!!" jag någonsin hört...

Nästa dag sitter den där igen. Stirrandes. Och jag tar ett foto.