VECKANS VLOGG ~ THE WALKING DEAD TV-SERIEN VS BOKEN

VAD HÄNDE MED MINA HATERS?

Ja, vad hände med dem?
Jag saknar dem lite faktiskt.
Jag tycker aldrig att man ser några rejäla troll längre på vanliga bloggar. De har ju för fan till och med börjat försvinna från Kissies blogg. Då har det gått långt.
Jag såg liksom mina haters / troll som att det började gå bra för mig.
Gör det inte det längre? Vavava?! Duger jag inte för er?
VART ÄR NI?!

Min favorit-hater genom tiderna skrev en fantastisk kommentar på ett gammalt inlägg från 2009.
Favorit i repris:

"Well I can sure understand that you luve to show your new boobs, obvious they are bigger now than before. I think it's ridiculous because everyone already knows anyway. Well, if that is what it takes for you to sell your stuff I suppose you have to. I mean what you draw, your so to speak Manga with strange looking kind of dog creatures and Barbie dolls with extra BIG eyes and non existing butt ugly eye pupils that makes them look like reptiles eyes, have fun! I think it's your new boobs that sells and not the "Manga"..."

Mitt i prick! Jävla reptilmanga! Jävla silikonbimbo! Den visste var den satt! Wäääm! Rakt i nyllet!
Det var en helt unik känsla att få den sortens kommentar. Det var liksom lite nytt och spännande.
Någonting jag ser tillbaks på med en nostalgitår i ögonvrån. Som jag drömmer mig tillbaks till.

Ack, Minuo, vad gör du nu? Hur går det med din trollkarriär? Har den äntligen fått dig någon vart i livet eller lade du den på hyllan för någonting annat?
Jag får kanske aldrig veta.
Jag saknar dig.
Kom hem!
Yours sincerely.

LITE OM MINA DRÖMVANOR

JAG LEVER IGEN!

Men skämtåsido,
det var lite trevligt att skriva en längre text kände jag.  Alltså [denna].
Det var roligt med responsen på facebook och i bloggen så jag kommer nog att göra det igen.
Typ nu.
Kanske borde göra det till en egen kategori till och med?
Eftersom detta är just en "mobilblogg" brukar det mest gå ut på att jag tar ett foto (med mobilen), skriver nåt snajdigt och sen skickar. Jag är inget fan av att skriva långa texter eller sms på mobilen egentligen eftersom det tar en sån satans tid, utan föredrar i 9 fall av tio att ta det på telefon.
Men ibland sitter jag ju faktiskt vid datorn också, och då kan man ju passa på att skriva nåt lite längre.

Någonting som intresserar mig väldigt mycket och alltid har, är drömmar.
Och NEJ, nu menar jag inte drömtolkning/drömtydning, utan snarare Hur de fungerar fascinerar mig.
Det jag kallar drömlogik.
Jag skulle inte se mina drömmar som något magiskt undermedvetet svar på svåra frågor, förstår i ärlighetens namn inte hur någon kan göra det, med tanke på att jag oftast är ganska korkad i mina drömmar och sällan reagerar som jag hade gjort i vaket tillstånd. Om man nu ska hitta en mening med att drömma, förutom att det är awesome, måste det väl vara ett sätt att bearbeta intrycken vi redan fått under dagen. Inte tvärt om.

Jag tycker att drömmar gestaltas ganska dåligt i film och i böcker. De känns orealistiska (fine - nu kan jag ju bara utgå från mina egna drömmar), lite som att alla vet hur man ritar ett hjärta samtidigt som det knappast är någon hemlighet för oss att det inte alls ser ut sådär på riktigt.
Man gör en scen där någon flummar runt i ett sagolandskap med konstiga färger där "orealistiska" saker händer. Typ.
Alla kan förstå att det ska föreställa en dröm, men alla vet samtidigt att om man hade försökt göra en realistisk drömsekvens hade förmodligen åskådarna inte fattat någonting.
Drömlogik är inte samma sak som ingen logik alls. Det är både ologiskt och superlogiskt.
När jag drömmer accepterar jag för det mesta vad som händer. Ena halvan av drömmen är jag kanske mig själv, sen helt plötsligt är jag en hund och sist en flodhäst. Helt utan förklaring och helt utan ifrågasättande från mitt håll. Sen märker jag att någon har ett nagellack som torkar i samma stund som det målas på och tycker att det är fullkomligt orealistiskt.

Jag skulle vilja dela upp min drömlogik i några kategorier för att sen kunna förklara mina drömmar bättre;
(1) - Drömregler
(2) - Drömarkitektur
(3) - Återkommande teman
(4) - Undermedvetet bildminne

Jag kommer alltid ihåg vad jag drömmer. Varje natt. Oftast är det en dröm mitt i natten som jag vaknar ur, somnar om och drömmer antingen vidare på eller gör nåt helt nytt av fast med tydliga referenser från tidigare.

(1) Drömregler - Jag gissar på att de flesta har vissa regler när de drömmer. Alltså oavsett vad du drömmer för dröm finns det vissa regler som alltid gäller. Dom är helt personliga och förmodligen totalt olika från person till person. Flera av mina regler har jag haft sedan jag var barn.
Mina regler är kort och gott dessa:
A - Blir någonting för läskigt / jobbigt kan jag väcka mig själv genom att blunda riktigt hårt. Fungerar alltid.
B - Om jag är jagad (händer ofta) kan jag bli snabbare om jag blir hund och springer på fyra ben. Efter det förblir jag ofta hund för resten av drömmen även om alla på något sätt fortfarande vet att det är "jag".
Hunden jag blir är väldigt specifik. Den ser alltså likadan ut varje gång. En slags blandning av dobermann och collie rent visuellt. Mellankort mörk päls med vita och röda inslag samt framåttippande öron. Förmodligen ingen tillfällighet utan är väl en blandning av Nebel och Charlie.
C - Inser jag att jag drömmer vaknar jag kort därefter. Speciellt om jag drömmer nåt kul. Tack för den.
D - (Den här regeln finns inte längre kvar) Charlie. Innan Charlie blev sjuk och till sist avlivades var han med vad jag än drömde. Som någon slags utväxt från min vänstra sida. Ibland hade han ingen funktion alls, förutom att just vara där. Kanske som någon trygghetsgrej, man var liksom aldrig helt själv. Ibland i kniviga situationer kunde Charlie hjälpa till. Han pratade aldrig eller nåt sånt, men han förstod alltid vad jag sa så jag kunde ge väldigt specifika kommandon. Oftast attackerade han sånt jag var jagad av. När Charlie blev sjuk och när jag skaffade Nebel började han sakta men säkert försvinna från mina drömmar som en slags avvänjning. Jag saknar honom lika mycket i mina drömmar som jag gör i verkligheten. När jag väl drömmer om Charlie idag är han oftast sjuk och jag måste hjälpa honom istället för tvärtom. Jag är en ganska realistisk person och låter alltså inte mig själv ha kvar Charlie ens när jag drömmer. I samband med detta blev regel A mer vanlig.

(2) Drömarkitektur - Eller drömmiljö? Vissa platser jag besöker ofta, tex mina föräldrars område, mitt eget område, innerstan och  även tokyo ser likadana ut varje gång jag drömmer om dem oavsett handling. Kanske inte så konstigt, tycker ni, men grejen är ju att det inte ser ut ett skit som i verkligheten. Det är en salig blandning av hur saker ser ut på riktigt och totalt påhittade grejer. Sen är allting ihoptryckt. Jag kan promenera från mina föräldrar in till stan på tio minuter när det i själva verket är ca 40 min bussresa emellan. Malmö ligger strax utanför Hammarby sjöstad och en bit ut i vattnet ligger Danmark som är mindre än Vaxholm. Tokyo består bara av Akihabara när jag drömmer, och inte ens det är det minsta likt förutom att "Animate", en affär jag besökte ofta, finns där. Varje gång jag drömmer om Tokyo blir jag lika besviken att det är så litet och trist trotts att jag i verkligen älskar det. Vad fan är grejen med det liksom?
Den absolut största biten av drömgeografin finns i verkligheten men sen finns det en liten liten bit som är totalt påhittad. Och den fascinerar mig verkligen. Det är tre mindre öar som ligger utanför den lilla Danmark-ön. Den längst till vänster är mer eller mindre en liten förort på en ö. De som bor på förortsön är ganska avskärmade från de som bor på fastlandet eftersom de inte har råd att åka färjan över. De stannar mest på ön, föds där och bor kvar liksom. Typ som i Orminge. Förortsön är så pass avskärmad att de inte har uppdaterade prylar utan när man går in i en butik är det som att kliva in i tidigt 90-tal. Jag gillar det oftast. Jag går in i butiker och köper retrosaker till normala priser. Alla som bor på förortsön känner varandra och pratar inte med mig när jag åker dit. De är sällan utomhus utan sitter i sina lägenheter. Det är en väldigt sorgsen stämning i luften men det är också någonting fint med ön och jag gillar att vara där. Det kanske märkligaste med förortsön är parken som ligger i mitten av ön, där har någon ställt upp en massa Totoro-statyer som prydnader. I drömmen reagerar jag på det och undrar om de har tillstånd för statyerna. Återigen - perfekt exempel på drömlogik; helt ok att Danmark är stort som Vaxholm men jättekonstigt att någon ställt Totoro-statyer i en park. När jag besöker förortsön träffar jag ofta på Stef och Valentin som är där och hänger och fotar. Den mellersta ön är som en turist-ö. Lite som skeppsholmen är det ingen bostads-ö utan man åker dit över dagen och gör saker. Turistön ser ut som Visby typ. Det är vackra gamla byggnader med mycket murgröna och gulliga broar. Det ligger en djurpark på ön som jag, Tom, Efraim och Tomas (alltså ateljén) besökt flera gånger. Vid ett drömtillfälle lämnade jag Nebel på djurparken när jag skulle resa bort. Han fick en hel inhägnad att kuta runt i med vargarna. Den enda jag träffat på den ön som jag känner var Iggy som sa att han jobbade på ön och att han hade bråttom till jobbet, så det blev ett kort samtal. Den sista ön längst till höger är än så länge ett mysterium. Jag ser den från de andra öarna men har aldrig besökt den själv. Jag hoppas den inte gör mig besviken om jag väl får åka dit.         

(3) Återkommande teman - Jag har några få teman som mina drömmar brukar handla om. Antingen är det mardrömmar, vardagsdrömmar eller apokalyptiska jävla epos. Det som skrämmer mig mest med mina mardrömmar är att ingen vet bättre vad som skrämmer mig än jag själv. Jag utsätter alltså mig själv för mitt innersta jävla äckel regelbundet helt utan anledning. Det är mycket the ring-tjejen, skelett och sen andra saker som är så sjuka att jag på allvar inte vill skriva ut dem för att folk ska tro att jag behöver  sluten vård. Det är miljöer som får spel som Amnesia och silent hill att verka gosiga. Här är det ju ganska användbart att kunna använda mitt väcka-mig-själv-kort. Det förklarar inte varför jag gör såhär mot mig själv. Vardagsdrömmarna kunde gå ut på att jag vaknar, äter mat, ritar lite och så vidare. Inte speciellt intressant såvida det inte händer någonting trevligt som att jag hittar en massa pengar eller får en lång trevlig pratstund med någon jag tycker mycket om. I mina vardagsrealistiska drömmar är jag minst undermedveten om att jag drömmer, och reagerar då ofta mer naturtroget. I de drömmarna räcker det med att det är fel tapet på en vägg för att jag ska fatta att jag drömmer och sen vakna (att Danmark är en liten jävla ö strax utanför Hammarby sjöstad är alltså fortfarande helt logiskt acceptabelt enligt mitt dröm-jag). Mina apokalyptiska drömmar har tagit över mer och mer på det senaste halvåret och nu har de ersatt båda föregående. Istället blir det en helt fantastiskt episk blandning av skräck och vardagsrealism samtidigt som det pågår en apokalyps runt omkring mig. Apokalypserna är också specifika och är alltid Zombieinvasion, Tsunamivågs-översvämning, eller kärnvapenkrig. Den vanligaste är zombieinvasion. Det komiska är att apokalypsen inte är huvudproblemet, utan någonting hämtat från vardagen. Typ ekonomisk oro eller kärleksbekymmer. Sen att man samtidigt måste springa ifrån en massa zombies spelar mindre roll. Sammanfattningsvis måste jag säga att jag gillar mina drömmar. Som fan. Ibland är det mycket mer intressant och motiverande än verkligheten. Det händer alltid någonting spännande och jag är omgiven av folk jag tycker om. Någon dag lär det här bli en serie. Om någon skulle palla läsa skiten förutom jag.  

(4) Undermedvetet bildminne - En annan sak som jag tycker är helt oförklarligt är min förmåga att minnas folks utseenden mycket bättre i mina drömmar än när jag tänker på dem i vaket tillstånd. Det är som att jag lurar mig själv. Eftersom att jag inte vet att jag drömmer tror jag att jag träffar dessa människor på riktigt och de blir därför lika realistiska som om jag hade sett dem i verkligheten. Men varför kan jag då inte rita ett fotorealistiskt porträtt av dem från huvudet när jag är vaken? Betyder det här att vi spärrar oss själva i vanliga fall? Att vi liksom begränsar våra minnen? Jag har ju alltid varit en stark förespråkare för att ingenting någonsin är bortglömt bara för att man inte kommer ihåg det för tillfället. Bara man hör en mening eller känner en speciell doft kommer man ihåg barndomsminnen man inte tänkt på under tio år eller mer. Det här önskar jag att någon kunde göra någon forskning runt. Men det kanske bara är jag som är intresserad. Hade jag kunnat se allting jag ser i mina drömmar som stillbilder inuti mitt huvud när jag tecknar hade jag aldrig mer behövt en referensbild, en kamera eller några andra hjälpmedel.

Som slutsats kan jag väl säga det jag brukar säga.
Jag fattar ingenting.