NU BLIR DET HUND-SHOUJO

Japp. Det var ett tag sen jag gjorde en hund-manga (att ha en hund i en manga räknas inte som hundmanga). Och kladdet runt hennes mun är TIPEX, inget annat. Detta är alltså min kandidat till Nosebleeds stora antologi som släpps i bokform på SPX. Våran första bok nu när vi gör om Nosebleed till ett företag. Alla har med en längre novellserie och ett antal färgillustrationer samt annat smått och gott. Boken blir på engelska. Tillsammans med detta görs hemsidan om och... vi avslöjar nåt spännande :D

VAD GÖRA?!

Nu när vi äntligen sålt våra gamla soffor och införskaffat en ny, blev det plötsligt väldigt tomt i ena delen av rummet (men ljust och härligt). Vad ska den temporära lösningen vara?? Såhär ser det ut nu:

Såhär ser det ut nu


Lösning A: Sprid ut blommorna


Lösning B: Josephines krukväxt


Lösning C: Nebel

DAGENS BILD 2

Denna gången hundslagsmål. Gawd jag älskar de här pennorna

DAGENS TECKNING!

Jag snodde en idé från en rysligt duktig tecknare jag hittat på nätet, att införskaffa en passport-stor bok och försöka göra en färdig färgbild så ofta jag kan. Först upp är en fisk. Bra eller lam ide?

NOSTALGI

Men inte den glada sorten. Eller jag vet inte, det är svårt att veta. Jag tänkte berätta lite om den suddiga lilla plastbiten jag håller i handen. När jag var 11 år kom det första pokemonspelen, pokemon red and blue. Jag visste ingenting om det mer än att jag läst i stor och liten-katalogen att det var omåttligt populärt i japan och skulle ta över världen. Jag önskade den röda versionen i födelsedagspresent. Jag satt flitigt och slog upp ord i min svensk-engelska ordbok för att förstå dialogerna och vart jag skulle gå. Enda sedan 1998 har jag köpt vart enda pokemonspel som gjorts och kommer nog, hur tradigt det en kommer bli, att fortsätta med det. När min mamma skulle köpa saker till mig som barn, blev det ofta lite fel om hon inte gick efter önskelistan. Man log krystat, tackade och tog emot även om både hon och jag kunde känna att det var fel. En dag utan att det fanns någonting att fira, kom min mamma hem med en liten pryl till mig. Det var en blå-turqoise plastpenna med en fejk-pikachu på toppen. När man skrev med pennan lös hans kinder röda. Jag urbrast till min mammas förvåning "åååh det är ju pikachu!!" Jag vet inte om hon gjorde det med flit eller om det bara var slumpen. Det blev helt klart min favoritpenna, och min mamma sken upp lite varje gång jag använde den. Med åren trillade pikachu av pennan ett antal gånger och tillslut försvann både penna och plasthöljet. Det som återstod var pikachun som tappat lite färg och blivit biten i öronen. Oavsett vart jag åkt, till malmö och tillbaks till stockholm har den följt med mig som att den har en egen vilja. En liten plastbit som jag aldrig tappat bort. Den måste betyda mycket för mig. Kanske för att det var den enda grejen som min mamma köpte utan att jag bett henne och det som blev helt rätt. För att jag inte fyllde år eller hade namsdag utan att hon bara ville överaska mig. För att det inte var någonting svindyrt och välgjort utan en billig liten skitgrej som jag blev så glad för. När jag tänker på allt min mamma köpt mig genom åren är det alltid den här som kommer upp först. Min mamma gav den till mig långt innan hon fick två strokes, dåliga knän och ett rödsprängt vinansikte. Nostalgi när den är som sorgligast.

Mina sexor <3

Min jobbiga, mysiga, roliga och trevige klaass här på Sofiaskolan :) De var snabba på att posera för kameran. Har fått såna snälla komplimanger, kan ha att göra med att mina elever får äta chips och glasd :D ingen ordning här inte

GTA - Great Teacher Alizuka

Tebax igen.
Det brukar ju bli så.
Och Patricia är sur för att hon inte har nått att läsa om dagarna längre.
Den här gången skyller jag på att jag varit lärare. Jag hoppade in som bildlärarvikarie för en kille som heter Alex (som jag fick reda på gick tillsammans med Knut Larsson i gymnasiet)...liten värld.
Skolan heter Sofiaskolan och ligger på söder. Jag har främst hand om bilden för högstadieelever men fick lite tafatt hoppa in som franskalärare/mattelärare/engelskalärare/svenskalärare. Hittills har allt gått bra och det är roligt. Jag har ju jobbat som långtidsvikarie förut i Malmö och vet lite vad som väntar; riktigt roliga dagar men man är helt slutkörd när man kommer hem (och nu har jag dessutom bara halva dagar). Största skillnaderna mellan skolorna är åldersgruppen jag har, och speciellt att folket på den här skolan är riktigt trevliga. Jag har aldrig riktigt förstått vad det var för fel på skolan i malmö jag jobbade på under 2008. Bara att nåt var jävligt fel. För det första tror jag inte det fanns en endaste lärare på skolan som faktiskt gillade barn. Nästan alla hade varit sjukskrivna pga utbrändhet åtminståne en gång och det existerade inget som helst problem att öppet snacka skit om barnen med varandra. Nu menar jag ordval som "jävla cp-ungar", "fan vad jag hatar henne" och "honom kommer det att gå åt helvete för". Det var ingenting som hände på skolan som jag någonsin vågade reagera över bland de andra lärarna eftersom jag gärna ville behålla jobbet (vilket var utmanande nog som det var). Alla på skolan var kvinnor förutom en vän till mig som också vikarierade. Avundsjuka kan ju låta klyshigt, men det var verkligen en rådande kvinnohirearki som snabbt visade mig vart jag satt. Jag togs förgivet göra alla mindre roliga sysslor som att moppa kiss och läsa högt för klassen medans nån av tanterna satt med och avgjorde om jag hade tillräckligt med "inlevelse". Jag fick bokstavligt talat boken stucken i magen tillsammans med orden "här - Läs". Inget av det ovanstående förväntades någonsin av min manliga kollega som dessutom blev övveröst i beröm om han sågs diska ett par muggar. När det började gå emot juletider räknades dagarna mot lovet med att varje dag ha en dragning av julklappar till två av barnen i klassen. Föräldrarna hade fått instruktioner att köpa nåt till värde av ca 50 kronor som senare skulle lottas ut till en kille och en tjej eftersom det var jämnt antal i klassen. Det obehagliga var att fröknarna delat in innehållet i tjej-och-kill-paket. "Nej nej, den ska inte du ha, det är ju Killpaketet!" Det var redan bestämt vilket paket som var till killen och vilket som var till tjejen beroende på om det innehöll pokemon eller några glittriga klistermärken. Jag hade väldigt svårt att inse att detta fick förekomma på en skola i sverige år 2008 när det dessutom finns en genuslag som totalt skits i. Skolan i Malmö tycker sig stå över precis allting som har att göra med moral. Gentemot elever och anställda. Jag har så många exempel på olika fall av särbehandling att jag på allvar funderar att göra en serie om skiten. När jag har tid - det kanske blir nästa självbiografiska? Dock hade jag inte velat göra den för lång, inte för att det inte finns tillräckligt med jävelskap, men för att jag helt enkelt inte vill lägga ner för mycket energi på skiten. Kommer på migsjälv med att bli irriterad medans jag skriver detta. Förmodligen har tiden på dygnet plus graviditetshormoner också ett finger med i spelet. Det jag tror gjorde mig mest besviken med skolan var att när jag använde den som referens tillsammans med andra skolor vid en jobbsökning, fått reda på att de inte hade någonting att säga förutom att jag vid ett tillfälle var tvungen att ta ledigt två dagar med kort varsel (dock med tillstånd). Det ENDA de hade att säga efter flera månader. Jag var inte världens bästa lärare 2008, men jag jag gjorde faktiskt mitt bästa varje dag, gjorde precis allting jag blev tillsagd utan att ifrågasätta och hade bra kontakt med barnen. Det är tragiskt att kunna konstatera att jag nog var en bättre lärare än majoriteten på skolan - och jag hade inte ens en utbildning.