Jag vet att majoriteten av mina saker kommer någon gång gå sönder eller i alla fall skadas. Det slog mig häromdagen att jag har några saker i min ägo som faktiskt aldrig råkat ut för någonting trotts att de liksom har förutsättningarna för att göra det.
Några av dem har varit med sedan barnsben. Ni vet, de där små glasflaskorna med färgglad sand i som precis ALLA hade på sina fönsterbleck som barn? Såna hade ju förstås jag och min storasyster också. Hon hade en rosaaktig och jag hade en lite större i blåa toner. Jag visste att om man typ petade på dem så fick de hjärnskakning, sanden blandades och bilden försvann.
Eftersom jag var en klåfingrig kattunge som barn skulle jag förstås testa allt för att se om det "verkligen var så". Det var så. Jag har fortfarande inte vågat säga till min syster att det var jag som skakade flaskan.
Men detta gör det hela mer underligt.
Min flaska har ju följt med mig hur länge som helst. Från rum till rum och från lägenhet till lägenhet. Skumpat omkring i flyttkartonger och fortfarande - intakt.
Nu står den med lite annat krimskrams i min garderob och är tjusig.
Sen har vi Totorovasen jag köpte i studio Ghibli-museumets souverniraffär.
Totoro står i mitt vardagsrumsfönster med en blommande lök i sin kruka.
Innan han hamnade där har han fraktats i en låda med posten från Japan till Sverige och åkt i golvet flera gånger av misstag sedan 2006. Inte ens ett öra åkte av.
Min Totororyggsäck från samma affär har inte heller fått minsta lilla spricka efter alla gånger jag packat den överfull. Studio Ghibli verkar vara mycket nogranna med att deras merch ska hålla högsta kvalitet.
StålTotoro.
Fler öron som vägrar brytas av är de på min Dobermannmugg.
Guillaume påpekade det när han plockade ur diskmaskinen, att det är märkligt att många av våra tallrikar och glas gått ett sprucket öde till mötes i diskmaskinen men aldrig öronen på min Dobermannmugg som nästan ber om att brytas av.
Det var nästan någonting man accepterade när man köpte muggen, att "okej, det är roligt så länge det varar med en Dobermannmugg, men öronen kommer garanterat att brytas av".
Nix.
Nästan som att bevisa för mig att jag hade fel. Envis som en Dobermann.
Och sist men inte minst; LOVELY PANDA!
Mitt lilla fejk-game-and-watch från Casio.
Mitt första egna spel någonsin.
Du är en panda som försvarar sig mot getingar med en hoprullad tidning. Kommer du till nästa nivå börjar din lilla pandaunge klättra upp och ner på lianen och du måste se till att den inte ramlar i vattnet.
Jag kom sällan så långt som barn, så det tog mig några år för att inse vad högerknappen ens var till för.
När du slår på spelet kommer en öronbedövande trudelutt följt av små blippande ljudeffekter när du rör dig och när du slår en geting. Nyligen slog jag på spelet och fick till min förvåning se att det fortfarande fungerade utmärkt. Inte bara det, utan det faktum att jag ALDRIG BYTT BATTERIERNA.
Och då har jag spelat det här spelet hundratals gånger genom min uppväxt.
Hur gammalt är det egentligen?
*tar oss en titt*...
AAAAAHHHH DET ÄR ÄLDRE ÄN MIG!!!
Okej, Lovely panda.
Du är helt klart vinnaren.
