VAD GÖRA?!

Nu när vi äntligen sålt våra gamla soffor och införskaffat en ny, blev det plötsligt väldigt tomt i ena delen av rummet (men ljust och härligt). Vad ska den temporära lösningen vara?? Såhär ser det ut nu:

Såhär ser det ut nu


Lösning A: Sprid ut blommorna


Lösning B: Josephines krukväxt


Lösning C: Nebel

DAGENS BILD 2

Denna gången hundslagsmål. Gawd jag älskar de här pennorna

DAGENS TECKNING!

Jag snodde en idé från en rysligt duktig tecknare jag hittat på nätet, att införskaffa en passport-stor bok och försöka göra en färdig färgbild så ofta jag kan. Först upp är en fisk. Bra eller lam ide?

NOSTALGI

Men inte den glada sorten. Eller jag vet inte, det är svårt att veta. Jag tänkte berätta lite om den suddiga lilla plastbiten jag håller i handen. När jag var 11 år kom det första pokemonspelen, pokemon red and blue. Jag visste ingenting om det mer än att jag läst i stor och liten-katalogen att det var omåttligt populärt i japan och skulle ta över världen. Jag önskade den röda versionen i födelsedagspresent. Jag satt flitigt och slog upp ord i min svensk-engelska ordbok för att förstå dialogerna och vart jag skulle gå. Enda sedan 1998 har jag köpt vart enda pokemonspel som gjorts och kommer nog, hur tradigt det en kommer bli, att fortsätta med det. När min mamma skulle köpa saker till mig som barn, blev det ofta lite fel om hon inte gick efter önskelistan. Man log krystat, tackade och tog emot även om både hon och jag kunde känna att det var fel. En dag utan att det fanns någonting att fira, kom min mamma hem med en liten pryl till mig. Det var en blå-turqoise plastpenna med en fejk-pikachu på toppen. När man skrev med pennan lös hans kinder röda. Jag urbrast till min mammas förvåning "åååh det är ju pikachu!!" Jag vet inte om hon gjorde det med flit eller om det bara var slumpen. Det blev helt klart min favoritpenna, och min mamma sken upp lite varje gång jag använde den. Med åren trillade pikachu av pennan ett antal gånger och tillslut försvann både penna och plasthöljet. Det som återstod var pikachun som tappat lite färg och blivit biten i öronen. Oavsett vart jag åkt, till malmö och tillbaks till stockholm har den följt med mig som att den har en egen vilja. En liten plastbit som jag aldrig tappat bort. Den måste betyda mycket för mig. Kanske för att det var den enda grejen som min mamma köpte utan att jag bett henne och det som blev helt rätt. För att jag inte fyllde år eller hade namsdag utan att hon bara ville överaska mig. För att det inte var någonting svindyrt och välgjort utan en billig liten skitgrej som jag blev så glad för. När jag tänker på allt min mamma köpt mig genom åren är det alltid den här som kommer upp först. Min mamma gav den till mig långt innan hon fick två strokes, dåliga knän och ett rödsprängt vinansikte. Nostalgi när den är som sorgligast.

Mina sexor <3

Min jobbiga, mysiga, roliga och trevige klaass här på Sofiaskolan :) De var snabba på att posera för kameran. Har fått såna snälla komplimanger, kan ha att göra med att mina elever får äta chips och glasd :D ingen ordning här inte