REVIEW ~ ARTOGRAPH LIGHTPAD

ARTOGRAPH LIGHTPAD 

~ portabelt ljusbord

Jag har länge gått och suktat efter det lilla ljusbordet från Artograph och sen några veckor tillbaks är det mitt.

Lightpaden finns i vad jag har sett två olika storlekar, ett i A4 med en skärm som ett B5 och en i A3 med B4-skärm. De är platta och väger väldigt lite. 

Jag köpte mitt på "Material" vid Medborgarplatsen. 

Jag har redan flera ljusbord, både på Lost Comet (ateljen) och hemma och alla är bra på sitt sätt och fyller lite olika funktioner. Men fick jag bara välja ett, skulle det bli detta.

FÖRDELAR:

Fördelarna är många. 

För det första är det rysligt enkelt att ta med sig (alltså perfekt för tecknarevent på bortaplan ex 24h-serien) och väger nästan ingenting och tar på grund av sin tunna design inte mycket plats i handväskan. Min tidigare erfarenhet av tunna ljusbord är att ljuset är märkbart svagare än hos stationära ljusbord, men på denna modellen är det en väldigt kraftig ledlampa med kallt ljus som gör teckningslinjerna mycket tydligare. 

På vanliga stationära ljusbord med stark lampa händer det ofta att jag får ta en paus mitt i ritandet för att bordet blivit så varmt att jag nästan bränner mig, vilket aldrig inträffar på detta.

NACKDELAR:

Teckningsytan som är ganska liten på mitt bord kan jag inte riktigt se som ett problem eftersom jag valde ett som skulle vara enkelt att ta med mig. En sak jag dock känner saknas som jag verkligen önskar se på kommande modeller, är ett uppladdningsbart batteri. endast då blir den 100% portabel. Nu är jag beroende av en sladd, vilket gör att jag inte kan använda det utomhus hur som helst.  

Jag skulle säga att detta lilla ljusbord är värd sin dubbla vikt i guld, eftersom det är så lätt.

 

EN UDDA HISTORIA

 

Udda minst sagt.

Det här inträffade någon månad sedan, men det är bara för bra för att inte berätta.

En dag när jag var på väg hem från skolan jag vikarierar på, passerade jag en katt.

En vanlig katt, svart med vita tassar som satt utanför en lägenhetshus-port och tittade in.

Jag tänkte att katten förmodligen bodde där och lockade lite på den utan framgång. Den satt som klistrad vid dörren. Plötsligt kommer en 70-årig dam runt hörnet med en liten pudel i släptåg. Hon stannar kvickt, pekar och skriker som att hon sett ett spöke medan hennes lilla hund skäller hysteriskt.

"NEEJ! FAN! INTE DEN DÄR JÄVELN!"

Det tar ett tag innan jag fattar att hon inte menar mig.

"JAMEN HÅLL DEN DÅ! HÅLL FAST DEN!"

-Håll fast vadå?

"KATTJÄVELN!"

Jag tittar ner på katten som sitter och tvättar sig, lika ointresserad som tidigare, och sen tillbaks på den hysteriska duon.

"HÅLL FAST DEN DÅ! HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER?!"

-Varför det?

 "DET DÄR ODJURET ÄR EFTER MIG! DET LÄMNAR MIG ALDRIG IFRED!"

Där någonstans börjar jag förstå att tanten kanske är galen.

Katten verkar inte ens medveten om hennes närvaro utan tittar åt ett annat håll.

-Men, katten sitter ju bara där? Den kanske bor i huset?

"NEJ DET GÖR DEN INTE! DEN VILL BARA JÄVLAS!"

-...

"DEN DÄR ELAKA KATTEN ATTACKERAR MIG OCH MIN HUND VARENDA DAG!"

Okej. 

Det känns plötsligt inte rimligt att försöka resonera. En del av mig vill gå därifrån eftersom jag vare sig blir vänligt bemött eller har tid för galenskaper. Men jag bestämmer mig för kattens skull att hjälpa till.

-Vadå, ska jag hålla fast katten? Den är ju inte min?

"HÅLL FAST DEN SÅ JAG FÅR GÅ IN!"

-Jag kan väl inte bara greppa en främmande katt?

"HÅLL DEN!!!"

Så jag går trött fram till den stackars utskällda katten och tar försiktigt tag i nackskinnet.

Katten verkar inte bry sig om det heller utan ligger lydigt kvar. Den gamla damen och hennes hysteriska pudel går en stor halvcirkel runt katten och släpper den inte med ögonen tills de gått innanför porten.

"SLÄPP DEN FÖR HELVETE INTE!"

-nä nä.

Dörren stängs sakta, så sakta att jag hinner fråga mig själv vad fan jag håller på med. Dörren har nästan gått igen och jag mumlar någonting i stil med förlåt till katten och släpper nackskinnet. Jäkla galningar det finns.

Då plötsligt, kastar sig katten upp med ett vansinnigt vrål. Den fortsätter vråljama medan den lyckas kuta in i porten millisekunden innan dörren stängs. 

Det sista jag hör innan den går i lås är det mest förtvivlade "NEEEEEEEEEEEJ!!!" jag någonsin hört...

Nästa dag sitter den där igen. Stirrandes. Och jag tar ett foto.

  

 

REVIEW ~ ECOLINE

Tänkte att jag kanske borde börja göra lite reviews också här på bloggen.
Kan vara litw vad som helst men förvänta er främst teckningsrelaterade saker.

ECOLINE
~ Flytande akvarelltusch

Jag ska säga som det är. Jag har aldrig gillat akvarell. Att titta på, ja, men knappast att jobba med. Läsare som känner mig vet att jag är en riktig markernörd och älskar mina tuschpennor över alla andra material, men vågar man inte prova någonting annat kommer man aldrig att behärska det heller.

Så, jag har jobbat en hel del med akvareller på senaste tiden och jag kan se en ganska nämnvärd skillnad. Det jag tycker är jobbigt med akvarell är att färgen inte gör exakt som jag vill. Har du för mycket vatten på penseln eller pappret flyter färgen iväg utom kontroll. Samtidigt, kan man utnyttja akvarellens egenskaper på rätt sätt och vända dem till sin fördel kan man göra underbara effekter. Bilden att döma jobbar jag nu med Ecolines och varför ecolines är bättre än vanlig akvarell kommer nedan.
Ecolines är ganska ovanliga i sverige men jag beställde mina från "Jordi" som ligger vid mariatorget. Andra typer av akvarelltusch finns lite varstans.  

FÖRDELAR:
Ecoline kommer i ganska många kulörer och det gillar jag som markeranvändare (finns många fler än dem jag har). Kulörerna är många fler än en dem i en normalstor akvarellask och därför slipper jag blanda till tex hudtoner som liksom ser lite annorlunda ut varje gång. Finns det någon färg jag saknar i Ecoline kan jag väldigt smidigt göra min egen färdiga kulör i egen burk som kan användas massor av gånger istället för på ett litet fat. Som bilden visar har jag blandat mig en hel del egna färger, främst pasteller och hudton.

NACKDELAR:
De enda nackdelarna jag kan komma på är att färgerna är svårare att ta med sig om man vill tex gå utomhus och teckna. En liten akvarellask läggs ju smidigt ned i handväskan utan rädsla för eventuellt kladd. Färgen finns i flaskor och tar därför betydligt mer plats än vanlig akvarell.

Vad som fungerar bäst beror väldigt mycket på hur man tänkt att arbeta. För min del fungerar Ecoline perfekt på hemmaplan och ska jag ut tar jag bara med mig min akvarellask.

VLOGG ~ APUDEETO

GALAPREMIÄREN AV HYPNOTISÖREN

Jag och Mickan fick nöjet att bli bjudna på galapremiären av Lasses nya film Hypnotisören, baserad på boken med samma namn av Lars Kepler. Jag vågar inte skriva mer om handlingen för er som planerar att se den, utöver att vi tyckte bra om den och att det var roligt att se en svenska film av Lasse igen efter alla år i staterna. Sverige är en ankdamm ibland när man träffar på flera olika människor man känner som alla blivit bjudna på helt olika håll. Förutom resterande medlemmar av min familj sprang vi dessutom in i Mickans kusin och våran gemensamma vän Paolo som har gjort ett superfint jobb som manusförfattare till filmen.

Här vare kö

I väntan på att filmen ska börja

Efter filmen gick både Lasse, filmens tre producenter, bokens författare och fler av skådespelarna upp på scenen för att berätta lite om processen och deras personliga åsikter. Utanför biografen väntade bussar som skulle ta gästerna till efterfesten på Grand hotel. Sånadär turistbussar med två våningar som jag aldrig åkt förutom i London. Precis innan vi skulle kliva på bussen fick jag höra av Lasse att August faktiskt befann sig här han också.
Tanken hade förstås slagit mig, men jag hade inte riktigt vågat hoppas på det. 
På sätt och vis hade jag förstås föredragit att träffa honom på ett mindre event, helst själv, men nu när jag visste att han fanns här någonstans kunde jag ju inte låta bli att leta upp honom. Eftersom att det var så packat med folk vid entren tog våran buss en liten extra runda runt kastellholmen, vilket fick mig att tänka på alla mardrömmar jag haft om att jag skulle träffa August på en fest som han alltid hunnit lämna innan jag kom på grund av olika förhinder.

Vackra Mickan ovanför spegelsalen på Grand 

Enormt buffébord nedanför oss

Efter larvigt mycket mat lämnade jag Mickan i tryggt förvar hos sin kusin ett litet tag för att leta efter August. Med tanke på myllret blev det uppenbart att vi med större sannorlikhet inte skulle råka springa in i varandra under kvällen.
Här krävdes tydligen ansträgning.
Efter mycket armbågande in och ut genom rummen såg jag honom vid slutet av buffébordet i samtal med några bekanta.
Jag förvånades nästan över hur enkelt det var för mig att identifiera honom efter alla år.
Som en sista liten övertygelse innan jag lade mig i, tittade jag efter det karaktäristiska födelsemärket som mycket riktigt satt där det skulle,
precis som på mina teckningar av honom.

Hjärtklappning.

"August...?" mesar jag fram
-Nämen hej Alice! utbrister han, lika övertygad.
Det kändes ju bra i alla fall.
Jag utdelar en hjärtlig kram och berättar hur glad jag är att se honom igen.
Vi har så jävla mycket att prata om, att ta igen, men jag vet att jag kommer och stör dem andra.
Det är alltid någon som ska prata, ta tag i axeln, fråga om familjen.
Oavsett hur glada vi är att se varandra är det helt fel läge, och det vet vi båda om.
Jag vill inte ge honom dåligt samvete eller sabba inför en viktig kontakt.
Jag kör en otroligt kortfattad version av vad som händer just nu och vart jag befinner mig i boken och frågar sedan hur länge han stannar i hopp om att vi ska hinna pratas vid längre.
Han var dessvärre bara där över premiären och skulle flyga tillbaks till London morgonen därpå. 
Innan jag beger mig tillbaks till Mickan ger han mig beklagande ring-mig-tecknet med handen och vi ber varandra lycka till.
Jag är jätteglad och jag är besviken,
absolut inte på honom men på omständigheterna.
Melankoli när den är som starkast.

Det finns mindre glamourösa sätt att vänta på toan

Mickan, Paolo och jag märkvärdar oss

Bästa bilden. Alla ska med.

Efter drog vi hem till Paolos mysiga lägenhet, drack te och jämförde kvällens intryck.
OCH JAG FICK KAKOR!
Vad förväntar man sig hitta hemma hos en manusförfattare?
En dator, ett skrivbord... lite böcker kanske?

Men.

Vem är det som sitter uppe på hyllan?
(Håll i er nu, Animeradion och andra nördar)

...kan det vara?

PEDDOBEAR!!!

Är jag glad eller rädd? Melankoli.

Det är inte så illa som det ser ut. "Too old!"

Hemmagjord tavla med matha fukkin Nyan-Cat!

Den här grabben har inrett sitt hem
efter nördbokens alla regler.

Paolo, we salute you.

Innan jag begav mig hade jag lovat att rita Paolo vid sitt skrivbord med hans
sanna men hemska arbetsmotto.
Helt okej för att vara full med endast bläckpenna till hands.
Okej, den är sne.

Insidan av skåpdörren
På vägen hem tänkte jag mycket på min bok och på August.
Jag tänkte på varför jag har valt det yrket som jag har
och varför jag har valt att berätta just den här historien.
Även om det var lite olyckligt är jag glad att jag fick träffa honom den där kvällen.
Jag fick komma ihåg hur mycket jag saknat honom och hur viktigt det är att
jag måste göra typ världens bästa serie innan jag känner mig klar att träffas under
mer verkliga omständigheter.

Tror jag behövde den här lilla extra pushen,
inte bara för att bli klar i tid,
men för att komma ihåg att det jag gör är viktigt.