EN UDDA HISTORIA

 

Udda minst sagt.

Det här inträffade någon månad sedan, men det är bara för bra för att inte berätta.

En dag när jag var på väg hem från skolan jag vikarierar på, passerade jag en katt.

En vanlig katt, svart med vita tassar som satt utanför en lägenhetshus-port och tittade in.

Jag tänkte att katten förmodligen bodde där och lockade lite på den utan framgång. Den satt som klistrad vid dörren. Plötsligt kommer en 70-årig dam runt hörnet med en liten pudel i släptåg. Hon stannar kvickt, pekar och skriker som att hon sett ett spöke medan hennes lilla hund skäller hysteriskt.

"NEEJ! FAN! INTE DEN DÄR JÄVELN!"

Det tar ett tag innan jag fattar att hon inte menar mig.

"JAMEN HÅLL DEN DÅ! HÅLL FAST DEN!"

-Håll fast vadå?

"KATTJÄVELN!"

Jag tittar ner på katten som sitter och tvättar sig, lika ointresserad som tidigare, och sen tillbaks på den hysteriska duon.

"HÅLL FAST DEN DÅ! HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER?!"

-Varför det?

 "DET DÄR ODJURET ÄR EFTER MIG! DET LÄMNAR MIG ALDRIG IFRED!"

Där någonstans börjar jag förstå att tanten kanske är galen.

Katten verkar inte ens medveten om hennes närvaro utan tittar åt ett annat håll.

-Men, katten sitter ju bara där? Den kanske bor i huset?

"NEJ DET GÖR DEN INTE! DEN VILL BARA JÄVLAS!"

-...

"DEN DÄR ELAKA KATTEN ATTACKERAR MIG OCH MIN HUND VARENDA DAG!"

Okej. 

Det känns plötsligt inte rimligt att försöka resonera. En del av mig vill gå därifrån eftersom jag vare sig blir vänligt bemött eller har tid för galenskaper. Men jag bestämmer mig för kattens skull att hjälpa till.

-Vadå, ska jag hålla fast katten? Den är ju inte min?

"HÅLL FAST DEN SÅ JAG FÅR GÅ IN!"

-Jag kan väl inte bara greppa en främmande katt?

"HÅLL DEN!!!"

Så jag går trött fram till den stackars utskällda katten och tar försiktigt tag i nackskinnet.

Katten verkar inte bry sig om det heller utan ligger lydigt kvar. Den gamla damen och hennes hysteriska pudel går en stor halvcirkel runt katten och släpper den inte med ögonen tills de gått innanför porten.

"SLÄPP DEN FÖR HELVETE INTE!"

-nä nä.

Dörren stängs sakta, så sakta att jag hinner fråga mig själv vad fan jag håller på med. Dörren har nästan gått igen och jag mumlar någonting i stil med förlåt till katten och släpper nackskinnet. Jäkla galningar det finns.

Då plötsligt, kastar sig katten upp med ett vansinnigt vrål. Den fortsätter vråljama medan den lyckas kuta in i porten millisekunden innan dörren stängs. 

Det sista jag hör innan den går i lås är det mest förtvivlade "NEEEEEEEEEEEJ!!!" jag någonsin hört...

Nästa dag sitter den där igen. Stirrandes. Och jag tar ett foto.

  

 

REVIEW ~ ECOLINE

Tänkte att jag kanske borde börja göra lite reviews också här på bloggen.
Kan vara litw vad som helst men förvänta er främst teckningsrelaterade saker.

ECOLINE
~ Flytande akvarelltusch

Jag ska säga som det är. Jag har aldrig gillat akvarell. Att titta på, ja, men knappast att jobba med. Läsare som känner mig vet att jag är en riktig markernörd och älskar mina tuschpennor över alla andra material, men vågar man inte prova någonting annat kommer man aldrig att behärska det heller.

Så, jag har jobbat en hel del med akvareller på senaste tiden och jag kan se en ganska nämnvärd skillnad. Det jag tycker är jobbigt med akvarell är att färgen inte gör exakt som jag vill. Har du för mycket vatten på penseln eller pappret flyter färgen iväg utom kontroll. Samtidigt, kan man utnyttja akvarellens egenskaper på rätt sätt och vända dem till sin fördel kan man göra underbara effekter. Bilden att döma jobbar jag nu med Ecolines och varför ecolines är bättre än vanlig akvarell kommer nedan.
Ecolines är ganska ovanliga i sverige men jag beställde mina från "Jordi" som ligger vid mariatorget. Andra typer av akvarelltusch finns lite varstans.  

FÖRDELAR:
Ecoline kommer i ganska många kulörer och det gillar jag som markeranvändare (finns många fler än dem jag har). Kulörerna är många fler än en dem i en normalstor akvarellask och därför slipper jag blanda till tex hudtoner som liksom ser lite annorlunda ut varje gång. Finns det någon färg jag saknar i Ecoline kan jag väldigt smidigt göra min egen färdiga kulör i egen burk som kan användas massor av gånger istället för på ett litet fat. Som bilden visar har jag blandat mig en hel del egna färger, främst pasteller och hudton.

NACKDELAR:
De enda nackdelarna jag kan komma på är att färgerna är svårare att ta med sig om man vill tex gå utomhus och teckna. En liten akvarellask läggs ju smidigt ned i handväskan utan rädsla för eventuellt kladd. Färgen finns i flaskor och tar därför betydligt mer plats än vanlig akvarell.

Vad som fungerar bäst beror väldigt mycket på hur man tänkt att arbeta. För min del fungerar Ecoline perfekt på hemmaplan och ska jag ut tar jag bara med mig min akvarellask.

VLOGG ~ APUDEETO

GALAPREMIÄREN AV HYPNOTISÖREN

Jag och Mickan fick nöjet att bli bjudna på galapremiären av Lasses nya film Hypnotisören, baserad på boken med samma namn av Lars Kepler. Jag vågar inte skriva mer om handlingen för er som planerar att se den, utöver att vi tyckte bra om den och att det var roligt att se en svenska film av Lasse igen efter alla år i staterna. Sverige är en ankdamm ibland när man träffar på flera olika människor man känner som alla blivit bjudna på helt olika håll. Förutom resterande medlemmar av min familj sprang vi dessutom in i Mickans kusin och våran gemensamma vän Paolo som har gjort ett superfint jobb som manusförfattare till filmen.

Här vare kö

I väntan på att filmen ska börja

Efter filmen gick både Lasse, filmens tre producenter, bokens författare och fler av skådespelarna upp på scenen för att berätta lite om processen och deras personliga åsikter. Utanför biografen väntade bussar som skulle ta gästerna till efterfesten på Grand hotel. Sånadär turistbussar med två våningar som jag aldrig åkt förutom i London. Precis innan vi skulle kliva på bussen fick jag höra av Lasse att August faktiskt befann sig här han också.
Tanken hade förstås slagit mig, men jag hade inte riktigt vågat hoppas på det. 
På sätt och vis hade jag förstås föredragit att träffa honom på ett mindre event, helst själv, men nu när jag visste att han fanns här någonstans kunde jag ju inte låta bli att leta upp honom. Eftersom att det var så packat med folk vid entren tog våran buss en liten extra runda runt kastellholmen, vilket fick mig att tänka på alla mardrömmar jag haft om att jag skulle träffa August på en fest som han alltid hunnit lämna innan jag kom på grund av olika förhinder.

Vackra Mickan ovanför spegelsalen på Grand 

Enormt buffébord nedanför oss

Efter larvigt mycket mat lämnade jag Mickan i tryggt förvar hos sin kusin ett litet tag för att leta efter August. Med tanke på myllret blev det uppenbart att vi med större sannorlikhet inte skulle råka springa in i varandra under kvällen.
Här krävdes tydligen ansträgning.
Efter mycket armbågande in och ut genom rummen såg jag honom vid slutet av buffébordet i samtal med några bekanta.
Jag förvånades nästan över hur enkelt det var för mig att identifiera honom efter alla år.
Som en sista liten övertygelse innan jag lade mig i, tittade jag efter det karaktäristiska födelsemärket som mycket riktigt satt där det skulle,
precis som på mina teckningar av honom.

Hjärtklappning.

"August...?" mesar jag fram
-Nämen hej Alice! utbrister han, lika övertygad.
Det kändes ju bra i alla fall.
Jag utdelar en hjärtlig kram och berättar hur glad jag är att se honom igen.
Vi har så jävla mycket att prata om, att ta igen, men jag vet att jag kommer och stör dem andra.
Det är alltid någon som ska prata, ta tag i axeln, fråga om familjen.
Oavsett hur glada vi är att se varandra är det helt fel läge, och det vet vi båda om.
Jag vill inte ge honom dåligt samvete eller sabba inför en viktig kontakt.
Jag kör en otroligt kortfattad version av vad som händer just nu och vart jag befinner mig i boken och frågar sedan hur länge han stannar i hopp om att vi ska hinna pratas vid längre.
Han var dessvärre bara där över premiären och skulle flyga tillbaks till London morgonen därpå. 
Innan jag beger mig tillbaks till Mickan ger han mig beklagande ring-mig-tecknet med handen och vi ber varandra lycka till.
Jag är jätteglad och jag är besviken,
absolut inte på honom men på omständigheterna.
Melankoli när den är som starkast.

Det finns mindre glamourösa sätt att vänta på toan

Mickan, Paolo och jag märkvärdar oss

Bästa bilden. Alla ska med.

Efter drog vi hem till Paolos mysiga lägenhet, drack te och jämförde kvällens intryck.
OCH JAG FICK KAKOR!
Vad förväntar man sig hitta hemma hos en manusförfattare?
En dator, ett skrivbord... lite böcker kanske?

Men.

Vem är det som sitter uppe på hyllan?
(Håll i er nu, Animeradion och andra nördar)

...kan det vara?

PEDDOBEAR!!!

Är jag glad eller rädd? Melankoli.

Det är inte så illa som det ser ut. "Too old!"

Hemmagjord tavla med matha fukkin Nyan-Cat!

Den här grabben har inrett sitt hem
efter nördbokens alla regler.

Paolo, we salute you.

Innan jag begav mig hade jag lovat att rita Paolo vid sitt skrivbord med hans
sanna men hemska arbetsmotto.
Helt okej för att vara full med endast bläckpenna till hands.
Okej, den är sne.

Insidan av skåpdörren
På vägen hem tänkte jag mycket på min bok och på August.
Jag tänkte på varför jag har valt det yrket som jag har
och varför jag har valt att berätta just den här historien.
Även om det var lite olyckligt är jag glad att jag fick träffa honom den där kvällen.
Jag fick komma ihåg hur mycket jag saknat honom och hur viktigt det är att
jag måste göra typ världens bästa serie innan jag känner mig klar att träffas under
mer verkliga omständigheter.

Tror jag behövde den här lilla extra pushen,
inte bara för att bli klar i tid,
men för att komma ihåg att det jag gör är viktigt.



  





OJOUSAMA

Fröken Ojousama själv, 12 år på verandan

Tidigare i veckan skickade Tomas mig en länk till den HÄR artikeln med tanken att jag kanske skulle känna igen mig. Även om hennes uppväxt inte är snarlik min egen kan jag relatera en hel del.

Samma artikel visade sig bli ett hett ämne på twitter och till föga förvåning provocerades folk av den. Men inte helt på samma sätt som jag.
Även om hon som intervjuades uttrykte sig lite märkligt ibland och gjorde en och annan groda tycker jag fortfarande att det är en bra och minst sagt viktig artikel, och jag känner stor sympati för henne. Jag utlovade kort därefter en liknande historia till några vänner på twitter. Vilket inte känns helt orelevant både på grund av boken jag jobbar på och flera diskussioner vi haft i min närmre krets på senaste tiden.

Några dagar sedan när vi storfikade blev det mycket snack om uppväxt, föräldrar och uppfostran, och jag kände mig bitvis som en alien när jag fick höra om hur många lägenheter deras förädrar flyttat mellan och hur de fått kämpa för att få ekonomin att gå ihop med ett litet barn på halsen.
Jag är inte helt van att höra om uppväxter som skiljer sig allt för mycket från min egen, även om jag givetvis fattar att det i många fall är så. Vi har väl bara inte pratat om det förut.

Under mer eller mindre hela min uppväxt har jag aldrig ens reflekterat över att min familj skulle tillhöra någon "överklass", utan vi var helt enkelt normen och min världsbild utgick därifrån.
Det är naturligt för barn att tänka så.
Det är alltid "jag" som är utgångspunkten och det som finns omkring mig finns där utan någon anledning.
Däremot senare, när barnet vuxit upp lite grann, blir det varse om sin egen situation i förhållande till andras. Det lär sig meningen av att i vissa fall inte "ha råd" till någonting och innebörden av att "ta ansvar" och hjälpa till för att få tiden att gå ihop.

Skillnaden är att jag aldrig fick den insikten.
I alla fall inte på riktigt tills jag nästan flyttade hemifrån vid arton års ålder.
Jag behövde inte lyfta ett finger i hushållet och saker jag ville ha var mer en fråga om tid.
Det skäms jag över. Men jag anser samtidigt inte att det är mitt fel.
"Överklassen" ser sig inte som överklassen. Och kallar sig absolut inte för det.
Det är i alla samanhang ett föraktat ord som man tar avstånd från.
Mina föräldrar skulle förmodligen bli arga och protestera om de läste det här.
Ingen vill ju vara en dålig person.
Det är här grunden till vart ett av de största problemen ligger.
Att vara född i en familj med god ekonomi gör dig inte till en dålig människa.
Eftersom att alla är så rädda för att erkänna att de räknas till överklassen / övre medelklassen tar de avstånd från situationen genom att låsa in sig i en bubbla med andra likasinnade och med samma livssituation. Deras barn lär sig att de är normen och snarare för att se ner på folk i en sämre situation (som många lätt tar för givet), lär de sig att den gruppen helt enkelt inte finns.
Inte för att de är några elaka jävla snobbungar, utan för att det är fullkomligt logiskt i deras situation.
Det är okunskapen hos överklassen som är och alltid varit det största problemet.

Och ja, undantag och idioter finns ALLTID. Så den diskussionen behöver vi inte ta.

Ett barn som fått lära sig "vi är jävligt lyckligt lottade, och majoriteten av alla människor har det inte lika bra som vi" blir medveten om sin situation. Barnen som dessutom inte bara umgås i sin krets utan skaffar vänner från olika samhällsklasser lär sig empati och ser in i sina vänners situationer, och när de fyllt arton förhoppningsvis röstat därefter.
Nu spånar jag bara, men det är ett exempel på min teori.

Man kan inte hjälpa vart och hur man vuxit upp, men man kan hjälpa hur man ser på det i efterhand.
Det är stor skillnad på den vanliga överklassen och det som jag kallar för "media-överklassen",
men de är verkligen bara två sidor av samma mynt.

Den här vackra kvinnan är min mamma.
Hon heter Eva Renman och är född och uppvuxen i en kärnfamilj bestående av min morbror som numera tävlar i segling, min mormor som var lärarinna och min morfar som var professor i fysik och byggde en av de första TV-apparaterna.

Min mamma är en produkt av sin tid lika mycket som jag, men fick tyvärr aldrig samma insikt.
Jag vet inte om jag anser det vara hennes fel heller, men det har verkligen påverkat våran relation.
Det kan vara väldigt provocerande att föra en diskussion oss emellan och om man träffar ett känsligt ämne, vilket mycket kategoriseras som, blir det tämligen omöjligt att reda ut det.

Det här är någonting jag reflekterat mycket över på senare år.
Jag är uppriktigt ledsen att vi inte kan kommunicera bättre än såhär och jag önskar att vi hade haft längre tid på oss. Min mamma är idag 65 år och har haft flera strokes på grund av olika anledningar och dåliga livsvanor.
Jag vet att hon inte kommer att finnas kvar så länge till och just därför känns det sorgligare, för att det liksom aldrig blev bättre än såhär.
Jag är född som sladdbarn och min mamma fyllde 40 året hon födde mig, 1986.
Majoriteten av mina vänner har föräldrar som är i 50-årsåldern (min pappa är 72) och det är med en hel del bitterhet och missunnsamhet jag lyssnar på om hur de går på café tillsammans och snackar som normala människor.
Någon skämtar om hur dålig hens mamma är på att förstå sin Iphone.
Min mamma har inte en Iphone.
Hon har inte en mobil. Och inte för att hon inte har råd.
Hon kan inte sätta på en tv utan hjälp, och absolut aldrig en dator.

Ska vi gå någonstans blir hon trött och protesterar vilt efter tjugo meter, och vi kan inte ta en fika på stan för att "det skulle bli så mycket krångel med taxi hit och dit".
Att ta en buss som normala människor finns inte på kartan.
"Det ska väl inte jag behöva göra" säger min mamma. Och det brukar hon ju inte behöva göra heller.

Min 20-åriga mamma har fått en bil i födelsedagspresent

Min mamma som liten flicka

Såhär kommer jag att minnas henne

 

 
 
  
 

 
   

Folk säger att jag är mer lik min pappa. Dessvärre är det sant.

 Min hårt arbetande far, kommer från en helt annan bakgrund. Han har tagit sig själv hela vägen till TV och kan till skillnad från många andra i våran situation uppskatta det han har. Han har vuxit upp med sin ensamstående mamma i en etta på 19 kvadrat tillsammans med sin mormor, morfar och några kusiner. Varje fas av hans barndom låter som en egen bok i stil med ondskan. Han tar ingenting för givet och har därför problem med att göra sig av med prylar han inte behöver ifall de skulle kunna komma till användning.

"Humor"

Det gör dem inte.
Det har under mina föräldrars långa tid tillsammans resulterat i ett lager av skit som tar upp utrymme både i och utanför huset. På grund av sin arbetaruppväxt hyser min pappa ett stort agg mot överklassen och all form av högerpolitik. Speciellt därför blir det som ett bombnedslag att påstå att "vi har det nog ganska bra ändå". Detta synsätt har självklart också påverkat min bild av våran tillvaro, kanske mer än min mammas. Min pappa är en generös person både när det kommer till att hjälpa till och rent pengamässigt, det är därför inte konstigt att han inte heller vill likställas med ett ord som står för någonting sniket och otrevligt.

Såhär såg han ut när jag var liten. Smal typ.

"Vi är fan inte överklass - vi har ju lån" osv osv.
Rättelse: vi har möjlighet att ta lån.
Vi äger två stora hus med tomt och sjöutsikt, vi har ägt ett hus på solkusten i spanien och tidigare ett på Mallorca, vi har en lägenhet i gamla stan och vi sålde nyligen en till på söder. Sen har vi min lägenhet i hammarby sjöstad och min systers i göteborg.
Det hör inte till det normala hur man än vrider och vänder på det.
Med eller utan lån.
Det betyder inte att jag är otacksam, men det är det jag uppfattas som jag är när jag lägger fram det som ett argument.
På tal om min pappa är det här det roligaste jag sett.

Och sen har vi kommit till mig.
Jag föddes som sladdbarn in i familjen Engström Renman det ljuva året 1986.
Så går det när kärnreaktorer sprängs.

Jag och mina unga föräldrar. Eller min syrra och Augusts storebror Johan

Jag stör min storasyster

På den tiden ägde mina föräldrar ett lägenhetshus på österlånggatan i gamla stan, samma hus där jag, Tomas, Efraim, Tom och Linton sitter och jobbar nu. Vi bodde i etagevåningen längst upp där jag skaffade mina första minnen och gick på Nicolaigårdens dagis ett stenkast därifrån. Mitt tydligaste minne från lägenheten var den svarta spiraltrappan som ledde till övervåningen och tvålkoppen i gummi som var en grå flodhäst med rosa prickar.

Jag och, som alltid, hundkompis. Pudeln Chiko

Jag i vit klänning med träd. Idylliskt.

Tornrummet, vår katt Mouvitz & katten Stig

När jag var tre år skulle min tio år äldre syster My, få egna islandshästar och vi flyttade ut till Saltsjö-Boo. En stor dröm för många tjejer, även min syster. En så pass stor dröm att även jag förväntades bli överlycklig när jag ofrivilligt senare skulle få en egen häst. Jag ville bara ha en hund. Min mamma som bland annat var arkitekt har ritat nästan alla hus vi bott i. När jag fyllde sex år flyttade vi upp på berget ovanför oss till det gula hus som jag räknar som mitt barndomshem. En nästan löjligt idyllisk tomt belägen på ett berg med sjöutsikt mot Karlsudd och Gåshaga. Här bor mina föräldrar kvar än idag.  Där byggde vi ett stall för hästarna, lade gräsmattor, en damm och skaffade en pool som jag lärde mig simma i. Fläckarna på solen var väl att på 90-talet hade inte så många andra barnfamiljer bosatt sig i vårat område och jag hade inte många kompisar att välja på efter skoltid. Det fanns bara en - Jakob.

Dammen och Charlie

Fan vad jag hatade Jakob.
Och jag tror att jag fick honom att hata mig med.
Svältfödd på sällskap blev jag överlycklig när Tom, som ni serietecknarläsare känner igen, flyttade med sin pappa till mitt kvarter. Här träffade jag även vid sex års ålder August, som det fokuseras på i boken, på våran första midsommarfest.
För om det var någonting man kunde göra med en stor tomt utan en massa grannar, var det att ha stora fester som varade i flera dagar.
Och det hade vi. Varje midsommar och varje nyår.
Det man också gör om man är 40-talist är att röka och supa, vilket gick hand i hand med festerna. Trotts den personlighetsförändring, oftast till det sämre som ägde rum bland de vuxna på nedervåningen när bubbel plockades fram, kände jag mig aldrig så trygg som när det far festdags. Ingen höll koll på mig och August utan vi löpte som vi ville, käkade ravioli ur burken och var uppe hela nätterna tills vi somnade i gräset någonstans. August och till viss del hans familj blev min tillflyktsort från vardagen.

En av få bilder på mig och August, årliga pepparkaksbaket

Det har funnits våld i många familjer av min typ.
Vi är inget undantag.
Det var länge sedan nu, men jag kommer aldrig låtsas som att det inte fanns där varenda dag som ett tjockt och kvavt jävla regnmoln över paradiset. För det är en av många underförstådda regler i min krets;

Jag och min islandshäst Maunadise

Man pratar inte om problem.
Särskillt som en officiell familj. Då får du helt enkelt inte lov att ha några.
Vad skulle folk säga?
Det är ett ansvar du lär dig att bära redan som barn. Ansvaret att inte ha problem. Ansvaret att försvara din familj och inte skämma ut dig. På många olika sätt. Det min mamma kallade för "allmänbildning".
Alltså saker man bör kunna.
Alla i min familj kan rita, sjunga och behärska minst två instrument.

Uttråkad i overall a la 80-tal

Min syster Piano och dragspel, och jag Piano och fiol.
Vad som räknades till allmänbildningen kunde variera beroende på min mammas intressen, men det var ett uttryck som förekom med jämna mellanrum. I min systers fall hörde det till allmänbildningen att kunna joddla, och i mitt fall (när jag var för upplyst för att gå i samma fälla) handlade det mer om bordsskick och annan vett och ettikett. Man måste äta upp all mat på tallriken även om man inte lagt upp det själv. Man måste låtsas som att man blir jätteglad när man får en jättetråkig present och krama den som gav den. Man måste sitta kvar efter maten ett bra tag innan man får ursäkta sig och gå från bordet även om ingen pratar med en. Måste spela fiol på lunchrasten. Måste rida. Måste inte sörpla. Måste tugga tyst. Måste sjunga rent. Måste skriva skrivstil. Måste ta ordentligt i hand. Måste tala tydligt. Måste tala spanska. Måste ha diskreta ringar i öronen. Måste klä sig propert. Måste inte gråta. Måste inte tycka synd om sig själv. Måste vara bäst på allt.
Jag visste direkt om jag gjorde fel, för då kom min mamma med ett uppmanande
"Det ser inte bra ut".
Det var förklaringen på väldigt mycket.
Varför man inte kunde ha stora ringar i öronen eller varför man inte kunde ha armbågarna på bordet.
Det såg inte bra ut. Folk kunde tycka att mina föräldrar inte uppfostrat mig ordentligt.

Lite allmänbildning.

 När jag kom upp i tonåren fick jag till sist det jag önskat mig mest av allt.
En hund
Mer specifikt, en Collie.

Jag & Nalle. Just hangin'

Enda sedan jag lärde känna en Collie som bodde granne med min mormor i skåne vid namn Nalle, ville jag ha en själv.
Men det var inte först än jag fyllde tolv och skrev på ett slavkontrakt att spela fiol varje dag en halvtimme (vilket jag inte följde) som jag fick min hund, Charlie.
När jag tittar på dessa gamla bilder känns det galet att Charlie gick bort förra året. Han har ju varit hos mig sedan jag var barn.

Jag, 12 & Charlie 9 månader. Just hangin'

Jag fyller 13, Charlie 1 år

Charlie fick lyssna på alla mina problem och tankar, han kunde ju ändå inte sprida någonting vidare. Han agerade kramdjur när jag sov och han var mitt sällskap och trygghet de sena nätter jag satt utomhus och väntade på att mina föräldrar skulle sluta bråka. Utöver det en trogen vän och livskamrat genom alla viktiga faser i min resa mot det självständiga livet.

Någonstans här tror jag att det är dags att tänka på refrängen.
 Som slutkläm kör jag in en liten bildbomb.
Och feel free to ask me anything.
Pussåkram
// Er alltid så tillgivna Ojousama

Jag & min katt Mouvitz. Just hangin'

"Några" av mina gosedjur. Upp och ner

Min kära storasyster

Inspiration till August in june-bilden

Jag har byggt nåt dumt hemma hos mormor & morfar

Mysjävel.

 

 

OJOUUUUUSAMAAA

Mormor. En riktig dam

     

Charlie och utsikten

Jag har klätt upp morfar

Jag är en t-rex ser ni väl?