VOLVOMICKE

Det här inlägget kan innehålla spår av "triggerwarning" (jag är i ärlighetens namn inte helt hundra på när begreppet ska användas, så jag tar det säkra före det osäkra).

Tjejen på bilden är fjorton år och koncentrerar sig på att trycka ihop brösten utan att det blir för uppenbart samtidigt som hon ska hålla huvudet i hennes snyggaste vinkel på klassfotot i åttan.
När katalogen kom var hon faktiskt rätt nöjd för en gångs skull men klagade förstås ljudligt i klassrummet om hur dåligt det blev -så som alla andra gjorde.

Tjejen på bilden är uppenbarligen jag själv, eftersom jag vet det här.

Någon gång under högstadiet hade jag ett konto på Lunarstorm (helt otroligt att sajten fanns kvar så länge som den gjorde) och tjatade länge på min klasskompis Daniel att hjälpa mig lägga upp en profilbild. Vissa hade till och med ett album, på typ 5 (!) bilder.
Det tyckte jag var skitcoolt.
En annan grej som var coolt var att ha ett användarnamn med sitt födelseår samt någon cool bokstav. Alla vet att de absolut coolaste bokstäverna är X och Z.
Jag hette alltså "Azzy86".
Satan vad coolt.
Jag tror att mitt gamla hotmailkonto behöll nästan samma namn smärtsamt länge tills det blev en för stor pina att svara på frågan "vilken mail ska jag skicka det här till då?" och jag bytte till någonting som kändes aningens mer relevant.

Lunarstorm var då så nytt och fräscht att det bara fanns två Micke som faktiskt hette någonting med Micke på hela Lunar. Det visste jag, för den ena var mitt ex Micke och den andra var Volvomicke, som jag då fortfarande inte kände. Jag kommer inte ihåg exakt hur jag kom i kontakt med Volvomicke, men jag vet att jag blandade ihop dem vid tillfälle och skrev till fel Micke.
Volvomicke (som inte hette så på Lunar utan kallades så senare av min far för att han körde Volvo) var snabb med att skriva tillbaks till mig och verkade mycket trevlig.
Han hade dessutom ett fotoalbum med tre bilder. Alla var svartvita och höga i kontrast (svincoolt) och föreställde honom poserande i svart linne framför en bil.
Gissningsvis hans Volvo.
Eftersom han hade bil var han över arton år, faktiskt tjugotvå, och jättesnygg tyckte jag utifrån det lilla man kunde urskilja på bilderna.
Men det absolut mest lockande var att han hade lagt ut en bild han tecknat själv, föreställande en mangabrud från Ghost in the shell.

Jag hade inte ens sett Ghost in the shell, men jag visste absolut vad det var. Han måste därför också ha vetat vad manga och anime var, och det hörde verkligen inte till vanligheterna.
Ingen kille i den åldern brukade visa intresse för mig (tur var väl det) så det var ju självklart smickrande hur mycket han skrev till mig. Lite förbjudet kändes det ju också. Men han var ju så trevlig. Och såg bra ut. Och så gillade han manga!
En dag tyckte han att jag skulle ta en fika med honom efter att han jobbat klart på teknikmagasinet. Jag minns att Daniel i klassen avrådde mig och tyckte att han verkade lite konstig som ville hänga med högstadietjejer. Jag fick det till att Daniel förmodligen var svartsjuk. Min dåvarande bästa klasskompis Denize, som entusiastiskt hade hängt över min axel ibland när han skrev till mig, tyckte förstås tvärtom. Han ser ju faktiskt jävligt bra ut, menade hon. Och ingen kille i skolan kommer våga jävlas med mig ifall jag är vän med en 22-åring. Tänk om han följde med till skolan någon dag och skrämde upp några jag inte gillade? Fan vad kul det skulle vara.
Tankarna skenade iväg, som vanligt.

Så en dag efter ett klasstudiebesök någonstans i stan åkte jag inte direkt hem som jag skulle, utan gick nervöst men förväntansfullt mot teknikmagasinet i city.
Jag kände igen honom snabbt men låtsades titta på några mobiler då jag inte riktigt bestämt mig än ifall jag faktiskt tänkte prata med honom. Jag tror också att jag blev lite besviken för att han hade glasögon som han förstås tagit av sig på fotona.
Försent -han kände igen mig.
Hans kollega blängde på mig när vi skulle gå för att fika. Jag hade förstås inga pengar, men det var inget problem eftersom han jobbade. Otroligt vuxet! Och så praktiskt.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag är rätt övertygad att jag på gränsen till nervöst sammanbrott raljerade om hundar, manga och vilka i skolan som är mobbade.
Volvomicke lyssnade artigt och kommenterade kort och sällan. Han verkade tänka på annat och om det varit idag är jag säker på att han hade kollat på mobilen.
Jag fick känslan av att det nog gick "sådär" och blev därför väldigt förvånad när han faktiskt ville ta mitt nummer efteråt.
"Du är faktiskt lite rolig" sa han.
Han lät förvånad, nästan upprörd över att jag inte hade sett Ghost in the shell än trots att jag älskar manga och föreslog att vi skulle se på den någon dag eftersom han hade den hemma.
Det lät ju hur trevligt som helst.
Där ser man -en kille som faktiskt är snäll och lyssnar och tycker att jag är "faktiskt lite rolig" OCH vill titta på anime!
Med mig!
Trots att jag pratade för mycket och inte alls är lika vuxen och självständig och cool och inte har fotoalbum på Lunarstorm och inte har pengar till fika och inte har egen bil och inte ens har sett Ghost in the shell trots att jag älskar manga.
Helt otroligt. Nästan för bra för att vara sant.
Och idag, även utan facit i hand, vet man att självklart var det så.  

Jag hade gjort mig iordning i timmar. Mina föräldrar skulle vara borta en hel kväll (jag var nästan aldrig ensam hemma) och precis då hade jag bjudit över Volvomicke för att vi skulle kunna titta på Ghost in the shell, så att inte mina pinsamma föräldrar skulle gå omkring och bråka i bakgrunden.
Jag duschade håret två gånger på rad med både shampo och balsam eftersom min mamma brukade säga att mitt hår såg äckligt ut. Jag brukade aldrig lyssna på vad hon sa ändå, men just den här gången ville man inte ta det osäkra före det säkra.
Inte för omogna fjortiskläder heller.
Volvomicke hade sagt att han hatade fjortisar -och jag var ju självklart ingen fjortis!
Jag snodde en mogen svart snygg tröja och kjol ur min systers garderob.    
Dessutom hade jag hört att svart får dig att se smalare ut.
En kort stund efter att Volvomicke anlänt i sin Volvo ringde hans mobil och han gick runt lite och pratade. Medan jag väntade spelade jag lite piano som stod i TV-rummet.
Jag märkte inte först att han hade pratat klart och stod och smyglyssnade lite bakom mig.
Då säger han positivt överraskat att han blev imponerad. Att jag verkade vara "estetiskt lagd och faktiskt inte alls bara någon korkad fjortis" som han trodde första gången vi sågs.
Jag hajade till lite på den meningen.
Men sen tänkte jag att man ska fokusera på det positiva, och han sa ju faktiskt inte att jag var en fjortis, utan att han bara trodde det FÖRUT.
Det var alltså en komplimang.
Jag har fått en komplimang!
Följdfrågan som jag tänker på nu, om varför han bytte nummer med mig ifall han tyckte att jag var en korkad fjortis, blev förstås aldrig ställd.

Volvomicke hade glömt att ta med Ghost in the shell.
Lite typiskt, eftersom det var den vi skulle titta på.
Jag tog fram glass i brist på matlagningskunskaper och vi satt krystat och åt på soffan.
Jag hoppades lite att han aldrig skulle bli klar eftersom jag inte hade en jävla aning vad vi kunde hitta på istället.
Sen slår det mig; han kanske gillar tv-spel!
Gillar man manga gillar man tv-spel. Så är det bara.
Jag börjar med stakande ord rabbla upp vilka konsoller och vilka spel jag äger och hoppas att han ska nappa på ett och inte himla med ögonen.
Då plötsligt säger han "Du pratar för mycket, var tyst ett tag"
och så hånglar han upp mig.
Vettskrämd och likstel visste jag inte om jag var skitglad eller panikslagen.
Jag hade inte alls sett det komma, hur uppenbart vi än kan tycka att det var nu.
Jag tror inte att jag var så bra. Och han smakade fisk tyckte jag.
När han hade kysst klart var jag så generad att jag inte fick fram ett ord.
Jag kunde absolut inte titta på honom.
Det var väl inte så farligt skrattade han och kom plötsligt på att han måste hem nu.
Han hade glömt att fixa en viktig grej. Eller nåt.
Men vi ses snart igen. Hos honom kanske.
Och då ska vi absolut kolla på Ghost in the shell!

Volvomicke skriver ofta till mig att han vill träffa mig igen och påminner om att jag ska höra med mina föräldrar när jag kan så hämtar han mig.
Han är ju så ansvarsfull och vill inte att jag råkar ut för någonting.
Det tycker min mamma som nu fått reda på att jag träffar en "lite äldre" kille.
Även om jag bara träffat honom två gånger.
"Mycket bättre med en mogen kille som tar hand om dig och tycker om dig på riktigt än de där ansvarslösa tonårspojkarna som bara är ute efter en sak" -så tycker hon.
Min syster tycker inte likadant. Hon är nästan arg på mig.
"Fattar du inte att för honom är du en liten fjortis?!" säger hon.
Jag berättar hur han faktiskt har sagt att jag inte alls är en fjortis utan att han bara trodde det i början men sen så spelade jag faktiskt piano och han såg att jag faktiskt var bra på saker!
Hon ser bekymrad ut och tycker att jag är naiv.
Jag vet inte vad naiv betyder men frågar inte.
"Vad tror du att en tjugotvååring ser hos en femtonåring?" Frågar hon sen.
Eftersom jag inte hade så mycket erfarenhet att vara äldre ville jag ju gärna tro att jag inte kunde bli så mycket bättre än vad jag var.
Jag är väl helt enkelt speciell och inte alls som de andra tjejerna i min ålder.
Inte alls en fjortis utan till och med lite rolig.

Volvomicke kommer i sin Volvo precis när min mamma klargör för mig att jag inte kan gå ut i det där linnet. Volvomicke ler sitt smörigaste mammaleende och säger att hon inte behöver vara orolig -för det linnet får jag faktiskt inte gå ut i för honom heller.
Hallelujah tycker min mamma.
Lite äckligt, tycker jag. Men jag säger ingenting.
Hemma hos Volvomicke är Volvomickes mamma till min förvåning. De bråkar inte utan hon lämnar honom ifred. På hans rum hänger teckningen han har gjort på Ghost in the shell. Brevid den hänger en annan bild han har gjort på en mangaängel. Det är det snyggaste jag någonsin sett någon teckna och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna teckna så bra.
I en bokhylla står boxen med Ghost in the shell och några andra animefilmer. Jag plockar ut allihop och håller dem som fågelungar. Vänder försiktigt och kollar på baksidan. Öppnar ännu mer försiktigt för att se om det är bilder inuti också.
Volvomicke tycker det är gulligt att jag är så intresserad av någonting.
Men vi tittar inte på Ghost in the shell den gången heller.
För Volvomicke vill att jag ska sätta mig på sängen brevid honom.
Och det gör jag, likstel igen. Ansiktet lite bortvridet, knäna hårt tillsammans och händerna krampaktigt knutna ovanpå knäna. Jag tycker om att han verkar tycka om mig, men jag tycker att det går väldigt snabbt. Och jag ville faktiskt gärna se på filmen.
Men det säger jag inte. Även om det säkert märktes ändå.
Volvomicke tycker att jag ska slappna av och han hjälper mig att lägga mig ner på sängen.
Det går väldigt fort alltihop. Han frågar om jag är säker på att jag har C-kupa för han tycker att det ser ut som en A eller B-kupa, men det kanske är för att jag ligger ner så det gör ingenting.
Vilken tur.
Jag visar med hela mitt kroppsspråk att jag är spänd och kanske vill vänta lite.
Men jag säger aldrig någonting.
Han tycker att det är gulligt att jag är så nervös. Och det är ju en komplimang. Att jag är gullig när jag är nervös eller när jag har ett intresse.
Till slut får han göra som han vill. Jag ligger fortfarande likstel och tittar bort.
Det gör jätteont och jag biter mig i läppen för att inte säga aj eller börja gråta.
Men nu kanske han tycker ännu mer om mig, så det kanske var en bra grej trots allt.
Han berömmer mig för hur bra jag var.
Jag minns att jag tänkte "men jag gjorde ju ingenting?".
Efteråt säger han igen att det var väl inte så farligt och att jag ska ta för mig lite mer nästa gång. Och ja juste, nästa gång, kan vi försöka raka oss lite då? Han pekar på mitt skrev.
Han säger vi men han menar nog mig. För han var inte speciellt rakad.
Jaså man ska raka sig också? Hur fan kunde jag ha missat det?
Fy så pinsamt.
Sen öppnar han upp sig lite. Han berättar hur olyckligt kär han är i sin bästa kompis sedan några år. Han vill att jag ska tycka synd om honom tror jag.
"Stackars dig. Vad jobbigt" mumlar jag i samma position med huvudet som tidigare.
Han berättar hur stora bruna ögon hon har och hur bruna ögon är det vackraste som finns.
Jag säger med skämtsam ton att "gröna ögon är väl inte så dumt det heller?" och syftar förstås på mina. Han skrattar inte och tycker inte att jag är gullig igen utan påpekar hur avtändande det är med svartsjuka brudar och att han hoppas att jag inte är sån.
Det är jag ju förstås inte.
Precis som jag inte är en fjortis.
Då ler han och menar att han visste väl det.
"Du ska inte oroa dig ändå -du är faktiskt nummer två på min lista just nu" Säger han.
"Det är det inte alla som är, bara så du vet".
Det var svårt att bli glad för de orden just då hur mycket jag än försökte.
För det var väl någonting bra, igen. Att jag var nummer två på Volvomickes lista efter hans tjejkompis med de stora bruna ögonen. Och det är ju inte alla som får vara med på den där listan.
Lyckligt lottade, jag, hon och de andra som jag inte vet vilka de är.

Kort därefter kom Volvomicke igen på att han hade viktiga saker att göra så jag fick åka hem. Han skjutsade mig till bussen men hade sen så bråttom att resten av vägen fick jag åka själv.
Vad ansvarsfullt ändå att se till att jag kom på bussen säkert, tyckte min mamma.
Han är nog bra för dig.

Men vi hördes inte så mycket mer. Jag fick komma dit en gång till, den här gången lite mer rakad, och åka hem igen lika snabbt. Han hörde av sig mindre och mindre tills det rann ut i sanden.
Jag har fortfarande inte sett Ghost in the shell.
Hur uppenbart man kan tycka att allt detta var, så tog det faktiskt flera år för mig att fatta hur utnyttjad jag blivit. Jag tänker speciellt på alla facebookdebatter i mitt flöde som alltför ofta handlat om åldersskilnader i förhållanden, specifikt med mycket yngre tjejer. Jag får alltid en viss avsmak i munnen när jag läser kommentarer från de som försvarar det (övervägande äldre män).

Jag har glömt bort vad Volvomicke heter i efternamn, men jag hoppas att han blivit en bättre person. Om inte annat hoppas jag att han aldrig får sin tjejkompis eller någon annan på hans äckliga lista och att alla på listan slipper vara på en lista utan känner sig som nummer ett med någon helt annan än Volvomicke och att han fortfarande kör en ful jävla volvo.

    

  

GUBBEN CELLULOID (och andra vandringssägner)

Då var det åter dags.
Att besöka mina barndomstrauman.
Oh, så ni har väntat.

Här tänkte jag egentligen bjuda på historien om Ballongskorna, men i brist på foto (viktigt, det där med bevismaterial) får min systers bravader vänta tills nästa gång jag besöker mina föräldrars containrar.

Men frukta ej, jag har någonting precis lika snaskigt i kalaslådan.
Den här gången är det min far som inte slipper undan.
SKÅDA (eller ja, läs) historien om

GUBBEN CELLULOID

Jag är nyss fyllda sex år och vi har precis flyttat in i vad som de flesta av er minns som mitt barndomshem. Det stora gula huset med vita knutar och ett litet tornrum.
Huset, som egentligen bara var byggt som en sommarort, behövde isoleras om och även en hel del takarbete krävdes efter hundra levnadsår. Som den enda plåtslagaren med utbildning i familjen blev det min fars uppgift. Otaliga gånger har han gett sig upp på taket, i nutid med då min far även har utbildning i att inte färdigställa saker.

Men även om det förstås hade varit lite spännande att någon gång själv få uppleva taket, fanns det någonting som höll mig på tryggt avstånd.
Det var nämligen så att min far inte var ensam där uppe.
Han hade en sen kväll stött på en mystisk man som påstod sig bo på vårat tak långt innan vi flyttade in.
En vresig enstöring vid namn "Gubben Celluloid".
Han sov för det mesta om dagen och visade sig bara på natten.
Hälften uggla -hälften man.
Den sista meningen skickade en lång rysning från nacken ner till svanskotan.

Det bodde en halvuggla på vårat tak.
Tänk om han tröttnade på att ha oss där? Eller att han begav sig in i huset om nätterna  för att leta föda?

"Men han kan väl inte gå in ifall dörren är låst?"
 Nejdå, säger min far, han kommer genom skortstenen.

Det lät inget vidare betryggande.
Det gäller också att inte somna med fönstret öppet.

"Men, vad är det han vill då?" undrar jag nervöst.
Det vet man aldrig, säger min far med en mystisk stämma.

En morgon hittade jag en stor grå fjäder på köksgolvet i närheten av kakelugnen. Det var inget snack om saken vem den fjädern tillhörde. Gubben Celluloid hade helt klart varit i huset under natten. Orsak okänd.
Hade han varit här fler gånger? Vad letade han efter? Vilka rum besökte han? Såg han i mörkret?
Så många frågor som jag egentligen inte ville veta svaret på.
Jag kunde inte riktigt bestämma mig om det var helt fruktansvärt spännande eller bara helt fruktansvärt obehagligt.

Det går ett litet tag och jag hör eller ser ingenting mer av Gubben Celluloid förutom små bekräftelser från min far att han är kvar där uppe när jag frågar. Jag vill intala mig att Gubben Celluloid är våran vän och beskyddare och ser ut lite som dartanjangs morfar i Loranga och Mazarin-böckerna.
"Hur ser Gubben Celluloid ut egentligen?"
Min far tänker efter ett litet tag.
"Otäck."
Sen var den intalade bilden av en familjebeskyddare förstörd.

Kort därpå, när jag passerar köket tycker jag att jag hör någonting.
Min mamma lugnar med att det bara är vinden som viner lite.
Men jag är säker på att jag hörde någonting.
Och det kommer från eldstaden.
Från skorstenen.
Ett klagande ljud som är en blandning av ugglehoande och ett "åååh".

Sedan händer det.
Den säger mitt namn.

"...jaa?" svarar jag darrigt in i eldstaden.
"åååååååhåååååå....Aaaaliiiceee" fortsätter rösten.
"v-vem är det?" Frågar jag lite högre. Fast jag vet svaret.
"Det är jaaaag... Gubben Celluloiiiid..."
"Ehm... vill du prata med mamma istället?"
"NeeeEEeeejj...åååhååååååå"
Resten av konversationen är mest hoande och klagande med några få upprepningar av mitt namn.

Nu visste jag helt säkert.
Gubben Celluloid fanns.
Han bodde verkligen på vårat tak och pratade genom skorstenen.
Och han visste mitt namn.

Det fanns förstås tillfällen av tvekan. Som med jultomten och fantomen på operan.
Men jag hade ju hört Gubben Celluloid med egna öron. Sen hade min pappa kommit in som om ingenting hade hänt och påstått att han minsann inte ens varit på taket just idag. Mysteriet bara tätnade för var dag.
Gubben Celluloids fjäder prydde mitt nattduksbord och ibland kunde jag ligga vaken ett tag och titta ut i mörkret bortom fönstret.

Och så en natt, kommer min far in precis vid läggdags. Han säger med rätt oberörd stämma
"Du ville ju veta hur Gubben Celluloid såg ut?"
Aaa, säger jag med en viss tvekan.
Här, här är han. Säger min far och sätter detta foto med prydlig inramning på mitt nattduksbord.
"Sov gott gumman".

 

"SKALBAGGENS FÖDELSEDAG" OCH ANDRA VANDRINGSSÄGNER

Det var en gång,
för länge länge sedan på det tidiga nittiotalet,
en storasyster som hette My.
Min storasyster.
Hon är nästan tio år äldre än mig och hade därigenom, speciellt när jag var liten, en del privilegium.

Jag vet inte hur många vänner och vagt bekanta jag har underhållit / plågat med min systers tidiga bravader, men jag brukar få höra att jag borde göra några kortare serier om dem. Eftersom det vore rätt naivt för mig att tro att jag kommer finna tid att teckna de serierna ens under samma år som jag fortfarande jobbar med August in June, ger jag er en textversion att hålla till godo med.

Dessa historier kan ni låna för att hota era barn, bevisa för chefen att ni är sådär sjukt anställningsbart sociala, eller bara hora till sig uppmärksamheten i precis vartenda av vänkretsens festtillfällen.

Here we go.
Eller "Då gick vi" som mormor sådär helt crazy brukade säga.
Här kommer del ett:


 "SKALBAGGENS FÖDELSEDAG"

Det var en varm junieftermiddag. (Eller nja, ingen aning, men det låter lite stämningsfullt. Whatever.)
Jag är i senare dagisåldern och vandrar bredvid min storasyster mot busshållplatsen.
Plötsligt stannar hon till, pekar och utbrister med pedagogisk röst "Titta där, en skalbagge!"

En stor fin skalbagge med grönskimrande skal har inte helt riskfritt lyckats korsa den stora vägen och är strax framme vid diket på våran sida.
Här gör man som barn liksom ett ganska avgörande val.
Man har liksom makt för en liten liten stund i sitt futtiga dagisliv.

Mos.

"HA-HAAH" skriker jag med Nelson från Simpsons-röst, efter att med ett rejält stamp plattat till skalbaggen med mina ankstövlar.

Får jag en utskällning nu var det nästan nästan värt det.

Men My säger ingenting.

Inte ens dumma unge.
Jag sneglar halvnervöst upp mot hennes ansikte för en reaktion.
Ingen ögonkontakt.
Hon stirrar med tom blick ut i luften och jag tror inte att jag överdriver för mycket om jag säger att det kom en kall vindpust samtidigt.

Efter en stunds tystnad, utan att flytta blicken, säger hon med monoton stämma;
"Det var skalbaggens födelsedag idag..."

Jag fnissar nervöst. "Nääe, de var det väl inte?"

My fortsätter.
"Tårtan står på det lilla bordet."
"Hans Mamma bakade den kvällen innan."

Mitt mesiga leende övergår i en smått osäker grimas
"...va?"

-"Hon väntar på honom fortfarande. Ljusen han skulle blåsa ut har börjat att brinna ner."
Fortfarande ingen ögonkontakt.

"Det är väl inte alls det hans födelsedag?!"
Mer och mer förtvivlat.

"Han är den enda hon har efter att fadern dog. Snart kommer hon att gå ut och leta efter honom. Presenterna står kvar på bordet.
Låt oss hoppas att hon aldrig hittar honom."

Den där tillfälliga makten är som bortblåst och jag börjar fyllas av en väldigt obehaglig magont som jag senare skulle komma att identifiera som skuldkänsla.
Jag såg framför mig hur den lilla skalbaggemamman i motvind och mörker förtvivlad beger sig ut i sitt lilla förkläde och ropar efter sin döda son.
Som jag dödade.
På hans egen födelsedag.

"Hittar hon honom såhär, kommer hon att dö själv.
Av sorg."

Med hulkande röst och strömmande tårar, försöker jag panikslagen att peta ihop den mosiga skalbaggen med en pinne. Jag vill att han ska resa sig upp, borsta av sina skalbaggeknän och skynda hem till sin oroliga mamma.

Först nu vänder sig min syster mot mig. Hon tittar mig rakt i ögonen och säger "Det finns inget du kan göra nu. DET ÄR FÖRSENT."

Hon greppar min handled och släpar med sig en hysteriskt "Jag måste begrava honom!"-gråtskrikande lillasyster mot busshållplatsen...

Liknande historia upprepade sig men då med ett grässtrå som huvudperson.
Tack, My.


Slut på del ett av Mys vandringssägner.
Stay tuned för nästa hjärteskärande äventyr. 

VARFÖR GÅR NI INTE SÖNDER?

Jag vet att majoriteten av mina saker kommer någon gång gå sönder eller i alla fall skadas. Det slog mig häromdagen att jag har några saker i min ägo som faktiskt aldrig råkat ut för någonting trotts att de liksom har förutsättningarna för att göra det.

Några av dem har varit med sedan barnsben. Ni vet, de där små glasflaskorna med färgglad sand i som precis ALLA hade på sina fönsterbleck som barn? Såna hade ju förstås jag och min storasyster också. Hon hade en rosaaktig och jag hade en lite större i blåa toner. Jag visste att om man typ petade på dem så fick de hjärnskakning, sanden blandades och bilden försvann. 

Eftersom jag var en klåfingrig kattunge som barn skulle jag förstås testa allt för att se om det "verkligen var så". Det var så. Jag har fortfarande inte vågat säga till min syster att det var jag som skakade flaskan.

Men detta gör det hela mer underligt.

Min flaska har ju följt med mig hur länge som helst. Från rum till rum och från lägenhet till lägenhet. Skumpat omkring i flyttkartonger och fortfarande - intakt. 

Nu står den med lite annat krimskrams i min garderob och är tjusig.

 

Sen har vi Totorovasen jag köpte i studio Ghibli-museumets souverniraffär.

Totoro står i mitt vardagsrumsfönster med en blommande lök i sin kruka.

Innan han hamnade där har han fraktats i en låda med posten från Japan till Sverige och åkt i golvet flera gånger av misstag sedan 2006. Inte ens ett öra åkte av.

Min Totororyggsäck från samma affär har inte heller fått minsta lilla spricka efter alla gånger jag packat den överfull. Studio Ghibli verkar vara mycket nogranna med att deras merch ska hålla högsta kvalitet.

StålTotoro.

Fler öron som vägrar brytas av är de på min Dobermannmugg.

Guillaume påpekade det när han plockade ur diskmaskinen, att det är märkligt att många av våra tallrikar och glas gått ett sprucket öde till mötes i diskmaskinen men aldrig öronen på min Dobermannmugg som nästan ber om att brytas av.

Det var nästan någonting man accepterade när man köpte muggen, att "okej, det är roligt så länge det varar med en Dobermannmugg, men öronen kommer garanterat att brytas av".

Nix. 

Nästan som att bevisa för mig att jag hade fel. Envis som en Dobermann.

 Och sist men inte minst; LOVELY PANDA!

Mitt lilla fejk-game-and-watch från Casio.

Mitt första egna spel någonsin.

Du är en panda som försvarar sig mot getingar med en hoprullad tidning. Kommer du till nästa nivå börjar din lilla pandaunge klättra upp och ner på lianen och du måste se till att den inte ramlar i vattnet.

Jag kom sällan så långt som barn, så det tog mig några år för att inse vad högerknappen ens var till för.

När du slår på spelet kommer en öronbedövande trudelutt följt av små blippande ljudeffekter när du rör dig och när du slår en geting. Nyligen slog jag på spelet och fick till min förvåning se att det fortfarande fungerade utmärkt. Inte bara det, utan det faktum att jag ALDRIG BYTT BATTERIERNA.

Och då har jag spelat det här spelet hundratals gånger genom min uppväxt. 

Hur gammalt är det egentligen?

*tar oss en titt*...

 AAAAAHHHH DET ÄR ÄLDRE ÄN MIG!!!

Okej, Lovely panda.

Du är helt klart vinnaren.   

EN LITE TASKIG GREJ FÖR LÄNGE SEDAN

Jag gjorde någonting rätt taskigt för typ åtta år sedan. 

Jag var omkring nitton år och visste att ett par såna där solbrillor skulle jag aldrig ha råd med. I alla fall inte på många år.

Och nu låg dom där, gratis. I en NK-påse kvarglömd på Östermalms tunnelbanestation.

Det hade ju varit ganska enkelt att lämna in dem till spärrvakten, eller till och med till NK som brukar vara rätt petiga med att upphittade varor hamnar rätt. Kvittot var kvar i påsen. Personen som köpt dem hade inte ens hunnit ha dem på sig. Inte hunnit visa någon vilka dyra brillor hen hade råd att köpa.

Det kunde ju ha varit för bra för att vara sant. Att de var fejk alltså, tänkte jag trotts påsen och kvittot. Kvittot sa att de kostade nästan sextusen. Jag vred och vände darrhänt på dem för att titta efter alla små detaljer som brukar finnas på ett äkta par. Och jodå, de fanns där; en miniversion av loggan på kortsidan av pinnarna du har bakom örat och med en liten vit text längst bågen stod det "Made in Italy".

Men vilken typ av människa är man om man lyckas glömma ett par nyinköpta svindyra solbrillor? 

Jag såg framför mig hur jag själv hade suttit och krampaktigt hållit påsen i mitt knä under hela resan hem från affären. Jag försökte intala mig själv att personen helt enkelt inte brydde sig mer än så. Att hen ryckte på axlarna och sa "då köper jag väl ett nytt par helt enkelt" och gick vidare i sin tunga kappa gjord på femhundra minkar. 

Även om jag kanske har möjligheten idag att köpa ett liknande par solbrillor, hade jag nog inte gjort det. Men - det jag verkligen måste ge både den ursprungliga köparen och märket i sig, är att man verkligen får vad man betalat för. Nu har jag haft dessa brillor i över åtta år, och trotts alla gånger jag tappat dem, glömt dem på någon märklig plats hemma hos kompisar eller använt dem oräkneliga gånger, har de inte ens fått en repa. Ingenting är löst, ingenting är böjt. Allt är perfekt intakt. Och det är verkligen mina favoritbrillor. Jag vill inte ha några andra. 

Till den ursprungliga ägaren:

Tack och förlåt.

Detail.

Och så kör vi en dagens outfit på det!

STÄDAD GARDEROB OCH NÅGON FORM AV HIME-CUT

Jag har städat mina garderober.

  Inte bara städat, utan sorterat i färg, plagg och lager. Och skor.

 Jag känner mig förstås mycket duktig eftersom jag skriver det här.

En annan sak som är jävligt bra med en nyplockad garderob, är att det är så mycket mer inspirerande att klä sig på morgnarna. Jag ser liksom så mycket fram emot att klä mig på morgonen så att jag kvällen innan fuskar och väljer ut vad jag ska ha.

 För att fira detta har jag tagit dagens outfit-foton med gyarukameran på min mobil och lagt på en massa filter och glitter.

Och ja, jag kommer kanske göra detta till en vana. Skulle ni också.

LILJEVALCHS VÅRSALONG 2014

Lager på lager

Fåglar av aluminiumburkar

Broderi på en helt ny nivå

Det starka vårljuset gillar jag. Vill gärna ha dem på väggen

En till av mina favoriter. Plastigt och soligt. Allt som gör mig glad.

Iggy förtydligar tavelstorleken

Otroligt detaljjobb med min favoritpenna

Kulledsspindel

Mycket likt min mormor. Nästan skrämmande

Vad jag kallar "Niklas-Asker-bra"

Pärlplattedags!

Virkat

Solstickan av Solstickor

Torkade blommor som inte består av torkade blommor

I dont even.

EN REGNIG DAG

På nyheterna 

sa de att det inte

skulle sluta regna

på hela veckan.

 

Gif på temat.

 

Imorgon blir det ett längre blogginlägg.

Och mer regn.

NEBEL

Kommentarer överflödiga.

U(*qp*)U

ARBETSGLÄDJE

Jaha

det här gick ju bra.

Ni får en till.

Igenkänningsfaktor hög.

RUNT I CIRKLAR

Lite så känns det.

Kanske jag ska börja göra dagens GIF istället för dagens bild?

Giffar har ju verkligen funnits hur länge som helst, men det är lite först nu

jag verkligen börjat uppskatta dem.

Nästan allt tack vare den franska tecknaren Boulet som tagit gif-animationer till en helt ny nivå.

En gif-serie.

Titta och låt er inspireras som jag gjorde här!

AUGUST IN JUNE-BLOGGEN

Jajamän.

August in June, min kommande självbiografiska serieroman 

har på order av mentor och redaktör fått en egen blogg.

Bloggen kommer att fokusera på arbetet både innan och efter boken släppts.

August in June-bloggen

Följ mig gärna där också ❤

REVIEW ~ DELETER BLACK

DELETER BLACK 

~Teckningstusch

 

 

Deleter är ett japanskt företag som specialiserat sig på produkter för serietecknare,

-både amatörer och professionella.

Det kommer nog inte som någon överraskning att deras teckningstusch är min bästa vän.

Deleter har fattat att tusch/bläck är mer än en svart vätska som går att måla med och har verkligen gått in på detaljer när det gäller variation och önskemål. I japan finns det allt som allt sex olika sorters teckningstusch av det här märket, men här i Sverige får vi nöja oss med tre (vilket räcker gott och väl).

Så,

burkarna som finns att få tag på är no 1, no 2 & no 4.

Alla finns att inhandla på INSPIRA även känt som Screentech.

Man kan dela upp burkarna i fyra olika huvudområden;

*konsistens

*svärta

*sprittålighet

*vattentålighet

Förklaring kommer nedan     

(Observera att när jag skrev no 3 menade jag den tredje burken, alltså no 4, förlåt)

DELETER BLACK No 1

Den första burken riktar sig till "amatörtecknare", vilket inte betyder att man är dålig som tecknare utan snarare att man vill ha ETT tusch som täcker de vanligaste behoven.

Konsistensen på tuschet är normalflytande och gör sig helt okej på svartvita seriesidor och torkar normalsnabbt. Det tål att man tuschat direkt på skissen och sedan suddar bort blyertslinjerna utan att tuschet märkbart försvagas eller smetas ut. Det fungerar på färgseriesidor om det färgläggs med markerpennor eller andra alkoholbaserade färger. Tuschet tål att du av misstag droppar vatten på teckningen, men försöker du färglägga med akvarell smetas det ut.

DELETER BLACK No 2

Denna burk är min personlige favorit som serietecknare.

Tuschets svagheter kompenseras i fördelar. Konsistensen är snabbflytande och det är framtaget för att göra extra fina linjer för tecknare som gör serier i svartvitt. Därför det ultimata tuschet för de som främst gör serier. Fantastiskt för att teckna små detaljer som ögonfransar och hår. Eftersom att tuschet torkar så fort går det bra att göra en överlappningseffekt, alltså skrafferingar och andra tekniker när du behöver göra flera linjer som går över varandra utan att det smetas ut eller att pappret förstörs. Tuschet kräver att du helst använder ljusbord eftersom linjerna försvagas när du suddar på dem (titta längst upp i vänstra hörnet på raden jag suddade). För min del gör det ingenting eftersom jag nästan alltid använder ljusbord eller skissar lite. Enligt burken ska detta tusch inte vara det bästa för alkoholmarkers, men som bilden visar hade jag inget problem med det (?). Akvarell och annan typ av vattenfärg blir katastrof. Håll vatten borta från era original!

DELETER BLACK No 4 (3 på testkartan)   

Detta bläck (just det, för det är inte tusch) är lite mer trögflytande i konsistensen, men inte så det stör teckningsprocessen. Det är specialgjort för akvarell och andra färglagda bilder och blir därför det bästa alternativet för illustratörer. Bläcket har extra svärta och påverkas inte alls av vare sig suddning, alkohol eller vatten. Torkningstiden är normalsnabb som den första burken. Eftersom bläcket är vattentåligt får du rengöra pennan ordentligt efter användning så den inte torkar igen.

Lycka till med tecknandet ~ ❤

BÄVERBRAVADER

Jag har räddat en bäver från att drunkna. Japp.

Är inte det tillräckligt weird har jag räddat förmodligen samma bäver (möjligen bäverns sambo) en gång förut för något år sedan.

Hammarby sjöstad ligger vägg i vägg med Nackareservatet. Ni vet, ett sånt där reservar där man inte får ha hundar lösa och på andra sätt skrämma djuren som liksom har sin fristad där.
Och mellan dessa två områden, TYCKTE DÅGON IDIOT ATT DET KÄNDES SOM EN BRA IDE ATT SMÄLLA UPP FYRA VATTENSLUSSAR SOM ÄR OMÖJLIGA ATT TA SIG UPP UR NÄR MAN TRILLAT I.

Bra där.

I ett tidigare inlägg, där titeln lyder "det simmar en älg utanför mitt fönster" var det just detta som hänt. En älg har hamnat i vattenslussen och den enda utvägen var ut till vattnet mellan södermalm och hammarby sjöstad. Den räddades från drunkning genom att skjutas.

Bra där, igen.

För en bäver, som inte kan klättra över höga kanter som älgen, finns endast ett alternativ; drunkning. Jag var ute och nattjoggade när jag sprang in i vad jag trodde var en grävling. Men det var en bäver. Igen. Stor som en mellanschnauzer, på kanten av  den mest hopplösa vattenslussen. Efter mycket velande och några försök från mig att få den att gå i motsatt riktning, hoppade den i. Efter kanske tjugo minuter hade den testat alla möjliga utvägar och började flrmodligen förstå sin situation.
Den tog utan framgång sats mot den raka, höga kanten och skrapade desperat med tasarna mot ytan. Varje gång åkte den tillbaks med ett plums.
Samtidigt hade jag ringt nummerupplysningen för att bli kopplad till polisen. Komiskt nog var det min vän som jobbar där som svarade.
Hos polisen blev jag också kopplad tre gånger innan jag var framme hos deras viltvårdargrupp. Vid det laget verkade bävern trött och paddlade långsamt fram och tillbaks utan att försöka ta sig upp. Viltvårdaren och jag gick och lyste efter bävern med ficklampa och håv. Han hade den nästan vid ett tillfälle men en skrämd bäver i någorlunda livshotande tillstånd kan få en rejäl adrenalinkick. Han bestämde sig för att hämta en ramp som bävern kan klättra upo för. Jag ska klaga. Har man en sluss precis brevid ett naturreservat kan det vara en god ide att i alla fall ha ett ställe där det går att ta sig upp. Misstänker att dagen någon tömmer slussen på vatten, lär den hitta tjugotre bävrar, två älgar, någon skitovanlig exotisk orm, sin farmor och ett dussin igelkottar.

...NUSKAJAGSOVA!!!

Bävermedalj mottages tacksamt.

REVIEW ~ ARTOGRAPH LIGHTPAD

ARTOGRAPH LIGHTPAD 

~ portabelt ljusbord

Jag har länge gått och suktat efter det lilla ljusbordet från Artograph och sen några veckor tillbaks är det mitt.

Lightpaden finns i vad jag har sett två olika storlekar, ett i A4 med en skärm som ett B5 och en i A3 med B4-skärm. De är platta och väger väldigt lite. 

Jag köpte mitt på "Material" vid Medborgarplatsen. 

Jag har redan flera ljusbord, både på Lost Comet (ateljen) och hemma och alla är bra på sitt sätt och fyller lite olika funktioner. Men fick jag bara välja ett, skulle det bli detta.

FÖRDELAR:

Fördelarna är många. 

För det första är det rysligt enkelt att ta med sig (alltså perfekt för tecknarevent på bortaplan ex 24h-serien) och väger nästan ingenting och tar på grund av sin tunna design inte mycket plats i handväskan. Min tidigare erfarenhet av tunna ljusbord är att ljuset är märkbart svagare än hos stationära ljusbord, men på denna modellen är det en väldigt kraftig ledlampa med kallt ljus som gör teckningslinjerna mycket tydligare. 

På vanliga stationära ljusbord med stark lampa händer det ofta att jag får ta en paus mitt i ritandet för att bordet blivit så varmt att jag nästan bränner mig, vilket aldrig inträffar på detta.

NACKDELAR:

Teckningsytan som är ganska liten på mitt bord kan jag inte riktigt se som ett problem eftersom jag valde ett som skulle vara enkelt att ta med mig. En sak jag dock känner saknas som jag verkligen önskar se på kommande modeller, är ett uppladdningsbart batteri. endast då blir den 100% portabel. Nu är jag beroende av en sladd, vilket gör att jag inte kan använda det utomhus hur som helst.  

Jag skulle säga att detta lilla ljusbord är värd sin dubbla vikt i guld, eftersom det är så lätt.

 

EN UDDA HISTORIA

 

Udda minst sagt.

Det här inträffade någon månad sedan, men det är bara för bra för att inte berätta.

En dag när jag var på väg hem från skolan jag vikarierar på, passerade jag en katt.

En vanlig katt, svart med vita tassar som satt utanför en lägenhetshus-port och tittade in.

Jag tänkte att katten förmodligen bodde där och lockade lite på den utan framgång. Den satt som klistrad vid dörren. Plötsligt kommer en 70-årig dam runt hörnet med en liten pudel i släptåg. Hon stannar kvickt, pekar och skriker som att hon sett ett spöke medan hennes lilla hund skäller hysteriskt.

"NEEJ! FAN! INTE DEN DÄR JÄVELN!"

Det tar ett tag innan jag fattar att hon inte menar mig.

"JAMEN HÅLL DEN DÅ! HÅLL FAST DEN!"

-Håll fast vadå?

"KATTJÄVELN!"

Jag tittar ner på katten som sitter och tvättar sig, lika ointresserad som tidigare, och sen tillbaks på den hysteriska duon.

"HÅLL FAST DEN DÅ! HÖR DU INTE VAD JAG SÄGER?!"

-Varför det?

 "DET DÄR ODJURET ÄR EFTER MIG! DET LÄMNAR MIG ALDRIG IFRED!"

Där någonstans börjar jag förstå att tanten kanske är galen.

Katten verkar inte ens medveten om hennes närvaro utan tittar åt ett annat håll.

-Men, katten sitter ju bara där? Den kanske bor i huset?

"NEJ DET GÖR DEN INTE! DEN VILL BARA JÄVLAS!"

-...

"DEN DÄR ELAKA KATTEN ATTACKERAR MIG OCH MIN HUND VARENDA DAG!"

Okej. 

Det känns plötsligt inte rimligt att försöka resonera. En del av mig vill gå därifrån eftersom jag vare sig blir vänligt bemött eller har tid för galenskaper. Men jag bestämmer mig för kattens skull att hjälpa till.

-Vadå, ska jag hålla fast katten? Den är ju inte min?

"HÅLL FAST DEN SÅ JAG FÅR GÅ IN!"

-Jag kan väl inte bara greppa en främmande katt?

"HÅLL DEN!!!"

Så jag går trött fram till den stackars utskällda katten och tar försiktigt tag i nackskinnet.

Katten verkar inte bry sig om det heller utan ligger lydigt kvar. Den gamla damen och hennes hysteriska pudel går en stor halvcirkel runt katten och släpper den inte med ögonen tills de gått innanför porten.

"SLÄPP DEN FÖR HELVETE INTE!"

-nä nä.

Dörren stängs sakta, så sakta att jag hinner fråga mig själv vad fan jag håller på med. Dörren har nästan gått igen och jag mumlar någonting i stil med förlåt till katten och släpper nackskinnet. Jäkla galningar det finns.

Då plötsligt, kastar sig katten upp med ett vansinnigt vrål. Den fortsätter vråljama medan den lyckas kuta in i porten millisekunden innan dörren stängs. 

Det sista jag hör innan den går i lås är det mest förtvivlade "NEEEEEEEEEEEJ!!!" jag någonsin hört...

Nästa dag sitter den där igen. Stirrandes. Och jag tar ett foto.

  

 

REVIEW ~ ECOLINE

Tänkte att jag kanske borde börja göra lite reviews också här på bloggen.
Kan vara litw vad som helst men förvänta er främst teckningsrelaterade saker.

ECOLINE
~ Flytande akvarelltusch

Jag ska säga som det är. Jag har aldrig gillat akvarell. Att titta på, ja, men knappast att jobba med. Läsare som känner mig vet att jag är en riktig markernörd och älskar mina tuschpennor över alla andra material, men vågar man inte prova någonting annat kommer man aldrig att behärska det heller.

Så, jag har jobbat en hel del med akvareller på senaste tiden och jag kan se en ganska nämnvärd skillnad. Det jag tycker är jobbigt med akvarell är att färgen inte gör exakt som jag vill. Har du för mycket vatten på penseln eller pappret flyter färgen iväg utom kontroll. Samtidigt, kan man utnyttja akvarellens egenskaper på rätt sätt och vända dem till sin fördel kan man göra underbara effekter. Bilden att döma jobbar jag nu med Ecolines och varför ecolines är bättre än vanlig akvarell kommer nedan.
Ecolines är ganska ovanliga i sverige men jag beställde mina från "Jordi" som ligger vid mariatorget. Andra typer av akvarelltusch finns lite varstans.  

FÖRDELAR:
Ecoline kommer i ganska många kulörer och det gillar jag som markeranvändare (finns många fler än dem jag har). Kulörerna är många fler än en dem i en normalstor akvarellask och därför slipper jag blanda till tex hudtoner som liksom ser lite annorlunda ut varje gång. Finns det någon färg jag saknar i Ecoline kan jag väldigt smidigt göra min egen färdiga kulör i egen burk som kan användas massor av gånger istället för på ett litet fat. Som bilden visar har jag blandat mig en hel del egna färger, främst pasteller och hudton.

NACKDELAR:
De enda nackdelarna jag kan komma på är att färgerna är svårare att ta med sig om man vill tex gå utomhus och teckna. En liten akvarellask läggs ju smidigt ned i handväskan utan rädsla för eventuellt kladd. Färgen finns i flaskor och tar därför betydligt mer plats än vanlig akvarell.

Vad som fungerar bäst beror väldigt mycket på hur man tänkt att arbeta. För min del fungerar Ecoline perfekt på hemmaplan och ska jag ut tar jag bara med mig min akvarellask.

VLOGG ~ APUDEETO

GALAPREMIÄREN AV HYPNOTISÖREN

Jag och Mickan fick nöjet att bli bjudna på galapremiären av Lasses nya film Hypnotisören, baserad på boken med samma namn av Lars Kepler. Jag vågar inte skriva mer om handlingen för er som planerar att se den, utöver att vi tyckte bra om den och att det var roligt att se en svenska film av Lasse igen efter alla år i staterna. Sverige är en ankdamm ibland när man träffar på flera olika människor man känner som alla blivit bjudna på helt olika håll. Förutom resterande medlemmar av min familj sprang vi dessutom in i Mickans kusin och våran gemensamma vän Paolo som har gjort ett superfint jobb som manusförfattare till filmen.

Här vare kö

I väntan på att filmen ska börja

Efter filmen gick både Lasse, filmens tre producenter, bokens författare och fler av skådespelarna upp på scenen för att berätta lite om processen och deras personliga åsikter. Utanför biografen väntade bussar som skulle ta gästerna till efterfesten på Grand hotel. Sånadär turistbussar med två våningar som jag aldrig åkt förutom i London. Precis innan vi skulle kliva på bussen fick jag höra av Lasse att August faktiskt befann sig här han också.
Tanken hade förstås slagit mig, men jag hade inte riktigt vågat hoppas på det. 
På sätt och vis hade jag förstås föredragit att träffa honom på ett mindre event, helst själv, men nu när jag visste att han fanns här någonstans kunde jag ju inte låta bli att leta upp honom. Eftersom att det var så packat med folk vid entren tog våran buss en liten extra runda runt kastellholmen, vilket fick mig att tänka på alla mardrömmar jag haft om att jag skulle träffa August på en fest som han alltid hunnit lämna innan jag kom på grund av olika förhinder.

Vackra Mickan ovanför spegelsalen på Grand 

Enormt buffébord nedanför oss

Efter larvigt mycket mat lämnade jag Mickan i tryggt förvar hos sin kusin ett litet tag för att leta efter August. Med tanke på myllret blev det uppenbart att vi med större sannorlikhet inte skulle råka springa in i varandra under kvällen.
Här krävdes tydligen ansträgning.
Efter mycket armbågande in och ut genom rummen såg jag honom vid slutet av buffébordet i samtal med några bekanta.
Jag förvånades nästan över hur enkelt det var för mig att identifiera honom efter alla år.
Som en sista liten övertygelse innan jag lade mig i, tittade jag efter det karaktäristiska födelsemärket som mycket riktigt satt där det skulle,
precis som på mina teckningar av honom.

Hjärtklappning.

"August...?" mesar jag fram
-Nämen hej Alice! utbrister han, lika övertygad.
Det kändes ju bra i alla fall.
Jag utdelar en hjärtlig kram och berättar hur glad jag är att se honom igen.
Vi har så jävla mycket att prata om, att ta igen, men jag vet att jag kommer och stör dem andra.
Det är alltid någon som ska prata, ta tag i axeln, fråga om familjen.
Oavsett hur glada vi är att se varandra är det helt fel läge, och det vet vi båda om.
Jag vill inte ge honom dåligt samvete eller sabba inför en viktig kontakt.
Jag kör en otroligt kortfattad version av vad som händer just nu och vart jag befinner mig i boken och frågar sedan hur länge han stannar i hopp om att vi ska hinna pratas vid längre.
Han var dessvärre bara där över premiären och skulle flyga tillbaks till London morgonen därpå. 
Innan jag beger mig tillbaks till Mickan ger han mig beklagande ring-mig-tecknet med handen och vi ber varandra lycka till.
Jag är jätteglad och jag är besviken,
absolut inte på honom men på omständigheterna.
Melankoli när den är som starkast.

Det finns mindre glamourösa sätt att vänta på toan

Mickan, Paolo och jag märkvärdar oss

Bästa bilden. Alla ska med.

Efter drog vi hem till Paolos mysiga lägenhet, drack te och jämförde kvällens intryck.
OCH JAG FICK KAKOR!
Vad förväntar man sig hitta hemma hos en manusförfattare?
En dator, ett skrivbord... lite böcker kanske?

Men.

Vem är det som sitter uppe på hyllan?
(Håll i er nu, Animeradion och andra nördar)

...kan det vara?

PEDDOBEAR!!!

Är jag glad eller rädd? Melankoli.

Det är inte så illa som det ser ut. "Too old!"

Hemmagjord tavla med matha fukkin Nyan-Cat!

Den här grabben har inrett sitt hem
efter nördbokens alla regler.

Paolo, we salute you.

Innan jag begav mig hade jag lovat att rita Paolo vid sitt skrivbord med hans
sanna men hemska arbetsmotto.
Helt okej för att vara full med endast bläckpenna till hands.
Okej, den är sne.

Insidan av skåpdörren
På vägen hem tänkte jag mycket på min bok och på August.
Jag tänkte på varför jag har valt det yrket som jag har
och varför jag har valt att berätta just den här historien.
Även om det var lite olyckligt är jag glad att jag fick träffa honom den där kvällen.
Jag fick komma ihåg hur mycket jag saknat honom och hur viktigt det är att
jag måste göra typ världens bästa serie innan jag känner mig klar att träffas under
mer verkliga omständigheter.

Tror jag behövde den här lilla extra pushen,
inte bara för att bli klar i tid,
men för att komma ihåg att det jag gör är viktigt.